Hej på er och välkommen till bloggen! Under nästa vecka ska ni (förutom att läsa romanen) besvara nedanstående frågor. Svara så utförligt du kan och ge konkreta exempel ur artiklar / roman på dina åsikter!
1. Vilken betydelse har frågan om "den litterära kvaliteten" för samhället i stort? Är detta en viktig fråga som många borde engagera sig i, eller är det en "litteraturstorm i ett vattenglas"?
2. Ta ställning till frågan om en litterär kanon i skolan. Borde det finnas en färdig "lista" (kanon) som bestämmer vilka böcker som elever ska läsa under sin skoltid. Du måste ta ställning för ELLER emot. Lista de bästa argumenten i frågan. Läs följande text som utgångspunkt för dina resonemang: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/skapa-svensk-litteraturkanon/
3. Vad skulle artikelförfattarna tycka om "Den vidunderliga kärlekens historia"? Välj ut ett citat ur "Den vidunderliga kärlekens historia" och koppla det till någon av artiklarna i häftet - ett citat där artikelförfattaren skulle anse att "Aprilhäxan" står för litterär kvalitet.
1. Jag tycker inte att det är speciellt viktigt att diskutera vilka böcker som har/inte har litterär kvalitet i dagsläget, eftersom vi inte verkar ha någon gemensam definition om vad ”litterär kvallitet” innebär. Litterär kvallitet för mig är böcker som berör, som kan skapa känslor hos läsaren. Vilka dessa känslor är är irrelevant, hat, glädje, ilska, lycka etc. är enligt mig likvärdiga. Vilka känslor (och i vilken grad de upplevs) som läsaren upplever är såklart individuella, tidigare upplevelser i läsarens liv spelar in på hur mycket hen kan känna igen sig i texten osv. Att då försöka göra en objektiv beskrivning är enligt mig omöjligt.
Då vi idag diskuterar litterär kvalitet tenderar vi dessutom till att ofta hamna i ett lite pretentiöst träsk där vissa författare, oberoende om deras bok är bra eller inte, blir hyllad av en självutnämnd kulturelit bara för att den är tillräckligt ”svår”. Jag tror att dessa böcker kan sedan kan ha en väldigt avskräckande effekt på den ”vanlige” människan om hen inte uppskattar boken. Inresset för att läsa tror jag kylnar av i så fall. Jag tycker inte att det skall finnas någon ”fin” och någon ”ful” litteratur, om du som läsare tycker om boken du läser så är det allt som skall spela någon roll. Om författaren lyckats beröra bara en med sin text så är det god litteratur tycker jag. Det känns som sagt väldigt onödigt att diskutera detta eftersom ingen kan komma och säga att den enes sinnesupplevelser då hen läser en bok är mindre värda än någon annans.
2. Jag tycker absolut att det är viktigt att vi får läsa i skolan, och att mycket träning på att läsa såklart ökar andelen läskunniga som går ut nian. Däremot tror jag inte att en ”bokkanon” eller en lista på vilka litterära verk en skall läsa är en så bra idé. Då riskerar det återigen att hamna i kulturelitens händer att välja ut vilka böcker som skall stå med på denna lista. Eftersom alla inte har samma boksmak så tror jag som sagt att det kan leda till att läsaren blir avskräckt från att läsa i framtiden, om denne inte gillar de utvalda böckerna. Om jag i skolan måste läsa en bok som jag tycker är tråkig så är chansen stor att jag slarvar med läsningen och kanske hoppar över en sida här och där. Kanske struntar jag helt i att läsa boken och kollar istället upp recensioner på internet eller liknande för att klara examinationen som brukar efterfölja läsningen.
”En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion.”
Jag tror att exemplen som ges här ovan (citatet är alltså hämtat från artikeln som det refereras till i frågan) är svåra att ta till sig för många i klass 7-9. (Det verkar vara den åldersgruppen som artikeln berör, eftersom det är där problemet med dålig läskunnighet har visat sig.) Kanske är detta litteratur som passar sig senare i livet då läsaren utvecklats med hjälp av annan litteratur som är bättre anpassad för dennes ålder.
Då jag, som ganska litteraturintresserad, i nian fick läsa ”Utvandrarna” av Moberg (en del av emigranteposet som nämndes ovan) så kan jag definitivt säga att det inte var någonting jag uppskattade. Än idag är Moberg en författare som jag är glad över att slippa läsa. Att tvinga på ungdomar tunga romaner som inte alls är anpassade till dem varken språk- eller handlingsmässigt riskerar nog att ge dessa böcker ett dåligt rykte (som de inte nödvändigtvis förtjänar). Om jag inte behövt läsa boken då hade jag kanske inte haft samma negativa inställning gentemot dessa böcker idag, och således varit mer öppen för att läsa dem nu. Att tvinga på unga människor böcker de inte är redo för tror jag knappast kommer gynna deras förmåga att läsa.
Istället skulle det kunna bestämmas att eleverna under den angivna perioden skulle läsa ett visst antal böcker, men att dessa böcker är bättre anpassade till eleverna, eller utvalda av eleven själv.
3. Jag har läst artikeln ”Finns det objektivt bra böcker?” av Henrik Elstad, som enligt min uppfattning har samma syn på litterär kvalitet som jag har. Läsarens upplevelse verkar vara det viktigaste även för honom. Han går dessutom in på resonemanget att det är viktigt att en bok skall kunna vara historiskt undervisande, en hjälp till att förstå hur vårt samhälle idag ser ut, eller varför människor handlar som de gör (som exempel ger han ”Torka aldrig tårar utan handskar” som ger läsaren en ökad förståelse för hur homosexuella bemöttes under 80-talet). Han kritiserar även Twilight för att den förmedlar ganska unkna stereotyper och så vidare, så jag antar att han är av den uppfattningen att författaren skall kunna ta ansvar för vilka buskap hen förmedlar genom sin text.
Jag tror att Elstad skulle tyckt att ”Den vidunderliga kärlekens historia” är en bra bok eftersom den ger mig som läsare en ökad förståelse för hur det är att vara dövstum och vanföreställd. Den kritik jag uppfattar att författaren för fram mot det samhälle som lägger så pass stor fokus på utseende är berättigad, och jag tror absolut att det är kritik som författaren skulle kunna stå för om han blev konfronterad med den. Att genom läsning skaffa sig ökad förståelse för andra människor som lever under andra omständigheter än en själv är ytterligare en positiv egenskap hos litteraturen.
Du tar upp flera olika aspekter på frågan i denna text, riktigt bra och välskrivet!
Bland annat skriver du insiktsfullt om varför "kanon" både behövs och inte. En sak jag funderar över är hur man både ska stimulera eleverna och få dem att utvecklas. hur hittar man böcker som både ger dem en utmaning och får dem att läsa vidare? Är det bara hos eleverna man ska söka svaret, eller finns det fler sätt?
vad anser du i följande frågor: 1) Vilka risker finns för litteraturen och svenskämnet om man helt tar bort alla kvalitetsbegrepp inom området? 2) Vilka risker finns med att välja ut och definiera vad det är som "bygger upp ens bildning"?
1. Jag skulle säga att det är mer av en ”litteraturstorm i ett vattenglas”, och att den litterära kvaliteten inte är det viktigaste när det gäller läsning. Människor vill ha underhållning, samtidigt som de flesta idag lever i ett stressigt samhälle. Då passar en bra bok (som man själv tycker är underhållande) utmärkt då det kan ge både underhållning och avslappning. Om man tycker att en bok är tråkig är det nog ingen idé att fortsätta läsa, varför ödsla tid på något man gör frivilligt men tycker är tråkigt? Vad som är bra respektive dåligt skiljer sig åt, självklart, mellan olika människor. Jag till exempel fann Twilight-serien otroligt spännande och underhållande när jag var runt 15 år gammal, och fastän de enligt kultureliten ses som ”skräplitteratur” är jag glad att jag har läst dem, just för att jag faktiskt tyckte om att läsa dem. Jag tror att varje människa har behov av att underhålla sig själva även med ”onyttig” underhållning, såsom ”dåliga” böcker, värdelösa serier eller skämt någon gång ibland. Att ta allt seriöst och alltid ”ha en baktanke” med VARFÖR man ser en serie, läser en bok eller ser en film blir nog inte så kul i längden.
2. Jag håller fast vid min åsikt ovan och vet att det kan finnas risk att barnen/ungdomarna blir avskräckta från läsning om de blir ”tvingade” att läsa en, enligt dem, ”tråkig bok”. Samtidigt tycker jag att man ska läsa ”nyttiga” böcker (böcker med hög litterär kvalitet) för att lära sig mer om skrivande. Dock tycker jag att man alltid ska ha olika böcker att välja på och att inte alla måste läsa en och samma bok. Jag tar ställning emot frågan om en litterär kanon i skolan då jag anser att argumenten emot en litterär kanon är starkare, och att det är bättre att läsa det man tycker om än klassikerna och det som kultureliten anser vara ”nyttig läsning”. Som sagt så tycker jag att det skall finnas något, men litteraturkanonsidén är enligt mig för mycket. Jag tror inte heller att några fåtal personer har koll på vilka de ”viktigaste verken inom svensk litteratur” är. Att lära sig svenska bra går att göra på andra sätt och jag tror inte att man måste läsa det som ses som högkvalitativ litteratur för detta. Låt barnen och ungdomarna ha valmöjligheter, ge dem åtminstone att välja mellan ett flertal olika böcker.
”Den som inte förmår att artikulera behov och känslor på ett sätt som vinner gehör och får acceptans hos omgivningen riskerar att hamna i utanförskap. De flesta svenskar lär sig svenska språket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt måste förlita sig på att få dessa kunskaper i skolan.” ”En offensiv satsning på att alla skall få del av den svenska litteraturen skulle kunna innebära att en ”kanon” av de viktigaste verken inom svensk litteratur tas fram. En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion.” Jag tror absolut inte att det som nämns i det senaste citatet är en lösning på problemet som tas upp i det jag citerat innan. Jag finner ingen relevans i att man skulle behöva läsa ”Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion” för att kunna ”artikulera behov och känslor på ett sätt som vinner gehör och får acceptans hos omgivningen”, eller att man ” riskerar att hamna i utanförskap” för att man inte läst dessa verk.
3. Jag tror att blogginlägget ”MEN JAG TYCKER SÅ, FAKTISKT” (länk: http://bokhora.se/2013/men-jag-tycker-sa-faktiskt/) författarinna Johanna Lindbäck skulle tycka denna bok var bra, både som underhållning för sig själv och för att ge sina elever i undervisningssyfte, då den är skickligt skriven och har flera ”lager” (om jag nu tolkat detta rätt), karaktärer som utvecklas och dessutom är den inte ytlig bok. Till exempel så skriver hon: ”En annan världssuccé jag har otroligt svårt för är ”Flyga drake”. Har ni tänkt på hur karaktärerna utvecklas genom den romanen? Nej? Just det. Det är för att de inte gör det.” där hon påvisar att hon tycker att det är viktigt att karaktärerna i boken utvecklas, och i Den vidunderliga kärlekens historia har huvudkaraktärens ständigt varit under utveckling: ”Denna övernaturliga gåva, om man nu vågar kalla den så eftersom den faktiskt lämnade avtryck i sinnevärlden, fungerade inte alltid, och under sina första år var Hercule för liten för att begripa något om den själv. När han så småningom blev viss om den kunde han inte bara lära sig att bemästra den utan också att dölja den av ren självbevarelsedrift.”(s.47) Många av de andra karaktärerna kommer till insikter som utvecklar dem på olika vis, och av misstag har jag fått reda på att även Hercule kommer att komma till nya, betydande, insikter gällande hat och kärlek.
1) att alltfler läser s.k. skräplitteratur och inte lär sig något om litterär kvalitet. Dock kanske detta skulle få fler att vilja läsa? För jag tror att det ligger något i Camilla Läckbergs påstående att det är ”kulturelitens fel att vanligt folk tröttnat på att läsa böcker”. Hon skriver om att det är så skönt att inte behöva ha prestationsångest över vilken litteratur det är hon läser, och istället bara ”kunna sätta sig ner med en bok och tänka på något helt annat en stund”. Hon diskuterar också faktumet att vissa tycker att det är viktigare vad man läser än att man läser; ”Det är just det förhållningssättet som gjort att många människor lämnat skolan fast beslutna om att aldrig mer – någonsin – läsa seriös litteratur.” Att helt ta bort alla kvalitetsbegrepp inom litteratur och svenskämnet kanske skulle göra att fler skulle läsa, men vad är viktigast: vad man läser eller att man läser? 2) Det är väl i princip det jag pekat på ovan och i föregående frågor – att det kan förstöra läslusten. Dessutom tolkas litteratur olika från person till person, och en bok som bygger upp en persons bildning kanske inte gör det för en annan.
1. Avsaknaden av ett kvalitetsbegrepp inom litteraturen skulle öppna upp för diskussionen om vilket språkbruk som är det ”rätta” i böcker. Jag tror att det är möjligt att behålla den grammatiska korrekthet som idag återfinns i de flesta böcker, men att det samtidigt skulle kunna gå att skapa mycket större variation. Om en ser till författare som t.ex. Khemiri så tycker jag att hans böcker ofta frångår normen inom den litterära världen rent språkmässigt, men de besitter enl. mig (och många andra) trots det någon form av litterär kvalitet. Sättet han skriver sina böcker på är otroligt unikt, och jag tror att fler författare skulle skriva, var och en med sina egna sätt att uttrycka sig på, om de inte var så viktigt att skriva en bok på ”rätt” sätt(som jag tycker att det är idag).
I det långa loppet skulle detta kunna infiltrera svenskämnet såväl som det svenska språket. Jag vet inte om jag skulle kalla det en risk egentligen, men det skulle åtminstone innebära att vi börjar ifrågasätta varför det finns ett ”fint” sätt att bruka språket och ett ”fult”. Det skulle alltså absolut kunna innebära risker för svenskan som den ser ut idag, men det i sig tror inte jag behöver inte vara någonting negativt.
Vissa menar att en anledning till att hålla kvar ett begrepp som litterär kvalitet skulle vara att vi läser vissa böcker för att de definierats som just litterärt kvalitativa. Att de(ofta klassiker) besitter den litterära kvaliteten skulle alltså vara anledningen till att vi läser dem – och om inte begreppet fanns/såg ut som det gjorde så skulle vi sluta läsa dem. Om så är fallet så skulle inte jag säga att dessa böcker faktiskt är kvalitativa rent litteraturmässigt, eftersom de då tydligen läses av människor bara för att de ”ska” läsa dem. Det skall inte vara ett tvång att läsa en bok, ett tvång som en gärna slipper undan om en har den möjligheten. Om vi verkligen menar att boken är genuint bra på ett litterärt plan så skall den inte behöva vara beroende av att blivit stämplad som ”litterärt kvalitativ” för att fortsätta läsas.
Jag tror att vi påverkas av de böcker vi läser och så småningom uttrycker oss på ett sätt som stämmer överens med böckerna. Å ena sidan tycker jag personligen att det är viktigt att fortsätta läsa klassiker osv. för att det är viktigt att kunna föra vidare och förstå det språk som används däri. Det skulle vara synd om många av de ord som användes mer frekvent förr i världen skulle försvinna, men om så å andra sidan skulle bli fallet så beror det ju trots allt på att orden inte behövs längre. Att lära oss ord för att de användes förr, men inte längre, känns onödigt.
2. Som jag skrev innan så riskerar det att hamna på en ”elit” att välja ut dessa böcker, vilka utgår från sin definition av litterär kvalitet, vilken då inte nödvändigtvis måste stämma överens med alla andras definition. Oavsett vem det är som väljer dessa böcker så tror jag att det i princip är omöjligt att hitta en bok som passar alla, eftersom vi såklart tycker om olika saker.
Jag tror inte att det är nödvändigt att styra barnen/ungdomarna att läsa svårare och svårare böcker hela tiden för att de skall utvecklas. Jag tror att vi vill utvecklas och lära oss mer men att vi, då vi upplever det som ett tvång, inte finner samma nöje i det. Om litteraturen skulle vara ett prestigelöst område där alla böcker bedömdes ha samma värde så skulle heller ingen läsare vara ”mindre bildad” bara för att hen tycker bättre om ”skräplitteratur”. Om vi inte hela tiden envisades med att dela in ALLT och ALLA i olika fack så tror jag att vi skulle tillåta oss själva att vandra utanför gränserna dessa påhittade fack sinsemellan mycket oftare.
Feministisk metod - Den vidunderliga kärlekens historia
1) Boken handlar om en stum, döv och missbildad man vid namn Hercule Barfuss som kan manipulera människors tankar genom telepati och på grund av hans defekta ansikte alltid bär mask. Han föds samtidigt som en kvinna, Henriette Vogel, på en bordell under tidigt 1800-tal och delar en kärlek med henne som övergår människans förstånd. Vid 11 års ålder måste de båda lämna bordellen för att skickas åt olika håll och efter det får vi följa Helrcules hårda tillvaro i vilken han försöker återfinna Henriette. Efter att Hercule varit inlåst på mentalsjukhus en längre tid räddar en munk som heter Julian Schuster honom för att sedan ta honom till Vatikanen i förhoppningar om att ett sällskap där skall ta hand om honom bättre. Sällskapet tror han vara satansdyrkare vilket till slut leder till att han flyr med hjälp av Schuster som i samma veva tar livet av sig och får, utan avsikt för det, sällskapet att tro att Hercule ligger till grund för hans död. Efter denna händelse jagas han av sällskapet samtidigt som han själv är på jakt efter Henriette. Hercule finner tillslut Henriette som älskar honom lika mycket som han älskar henne och de börjar genast träffas diskret inför Henriettes man. De får ett barn tillsammans och efter det blir Henriette mördad av de som skulle ha mördat Hercule då Hercule tidigare under natten för att göra det mörkt för ögonen på Henriette satte hans mask på hennes ansikte. Efter det följer hans hämnd på alla som någonsin velat göra honom illa och han uppslukas av hat och sorg. När han bara har en kvar att mörda av de han hade tänkt sig hör han Henriettes röst inom sig berätta att människorna inte är hans riktiga fiende utan att där är hatet. Efter det kommer han till insikt om att kärleken övervinner hatet och att hatet endast kan förgöra, aldrig återskapa det vackra som var.
2) Om man skall tyda textens budskap utan någon särskild infallsvinkel kan man tolka det som att författaren vill kritsera de ytliga ideal som tillvaron idag präglas av och att han möjligtvis även vill påvisa hur hat aldrig kan vara konstruktivt utan bara förödande för såväl hatande personer och personer som utsätts för hat. Att andra krafter så som kärlek är starkare och besitter förändrande egenskaper. Man skulle också kunna se det så att Carl Johan Vallgren vill kritisera hämnd i största allmänhet. Att han dramatiserar huvudkaraktärens kärlek väldigt mycket för att ge ett extremt exempel på total avsaknad och total sorg för att sedan mena att oavsett sorgens tyngd kan inte hämnd frigöra dig från den. Alltså två olika budskap man kan utgå ifrån om man vill som jag anser fungerar då han bygger upp boken på ett vis som får båda tolkningarna att vara logiska i förhållande till alla säregna element boken innefattar. Exempelvis finns det en orsak till varför Hercule är vanskapt på dessa olika sätt ur båda perspektiven. Ur perspektivet ”Hat mot Kärlek” styrker det tesen kärleken övervinner allt, så även ytlighet osv. Ur perspektivet ” Hämnd är aldrig rätt” styrker detta tesen då man kanske lättare förstår deras kärlek, hur innerlig den är, och på så vis tar kärleken på mycket större allvar för att sedan lära sig att inte ens den här stora kärleken som med våld förintades skall ge upphov till hämnd för att se till rationella argument.
Om man däremot skall tolka det ur ett feministiskt perspektiv kan jag varken identifiera underliggande kvinnofientliga budskap eller feministiska. Jag tror inte att författaren hade detta ämne i åtanke när han skrev boken och av den anledningen finns det som sagt inte underliggande budskap som talar för det ena eller det andra. Däremot kan man hitta generella antaganden om kvinnor och män som beskrivs i boken, och som bidrar till små budskap för läsaren att tolka in, vilka är väldigt könsstereotypa. Det enda budskap jag skulle kunna ta ut ur texten med det feministiska perspektivet i åtanke är att kärleken är det största, mest centrala och betydande i människors liv. Det kan jag ur ett feministiskt perspektiv tycka är ett bakåtsträvande budskap då kvinnor historiskt sett har haft svårt att frigöra sig från sina män just på grund av denna inställning till livet. Och då kvinnor är den största målgruppen idag för kärleksromaner som denna åtminstone kanske framstår att vara är de kanske även de som till stor del kommer att beröras av budskapet idag. Den som dock blir förkrossad och deprimerad i boken av kärlekens frånvaro är trots allt en man, men då han är en förtryckt man kan han möjligtvis liknas vid eller vinna sympati hos kvinnor då de kanske lättare känner igen sig i förtryck än män. På så sätt skulle buskapet kunna rikta sig till kvinnor fastän det inte behöver vara så och därmed upprätthålla den livsåskådning många, ur deras egna perspektiv, maktlösa kvinnor har.
3) a) Karaktärernas roll ur ett feministiskt perspektiv 1- Hercule Barfuss: Den oreflekterande och förtryckta mannen som kan likställas vid en könslös. Defineras av omgivningen främst utifrån sitt utseende men av läsaren främst utifrån det förtryck han möter. Har komplexa tankar och en komplex utveckling boken igenom. Kan kontrollera sitt öde. 2- Henriette Vogel: Den åtråvärda kvinnan som defineras av sitt vackra utseende vilken vi inte alls känner och får ta del av tankar ifrån. Utvecklas inte under bokens gång, hon föds av glädjeflicka, fostras till glädjeflicka och slutar som det. 3- Julian Schuster: Den goda mannen med makt. 4- Barnaby Wilson: Den komplexa självständiga mannen. 5- Aurelio Rivero: Ond man med makt 6- Sebastian de Moro: Ond man med makt 7- Johannes Langhans: Ond man med makt 8- Vastestierna: Ond kvinna utan något större inflytande i romanens handling i stort. Impulsiv grevinna.
b) Man kan ganska tydligt se hur de som tydligt definieras som män har höga maktpositioner i boken. Då Hercule Barfuss inte enligt mig definieras som man på det sättet som de andra manliga karaktärerna utan snarare som en mytisk varelse vilken saknar kön kan jag tycka att han inte symboliserar varken det ena eller det andra i det stora hela. Jag kan däremot tycka att vi som läsare har en mer human bild av honom och av den anledningen kan definiera honom som förtryckt man. Att han till exempel på något sätt kan kontrollera sitt öde och få saker att hända för att t.ex. hitta Henriette är väldigt typiskt tycker jag för hur män porträtteras inom litteratur som följer könsstereotyper generellt. Kanske hade man en tanke om att både kvinnor och män skulle kunna identifiera sig med Hercule då man skapade detta distanserade förhållande mellan honom och människor men misslyckades att göra det fullt ut. Kvinnor är generellt väldigt maktlösa i boken och måste dra till med drastiska åtgärder för att förändra saker runt om kring sig. Som när grevinnan han hjälpte i poker låste in honom för att göra anspråk på makt eller då Henriette skar av penisen på mannen som köpte henne för andra gången då han första gången misshandlat henne av värsta slag. Kvinnorna figurerar på det viset i boken som ointellektuella individer vilka ger utlopp för frustration genom våld i brist på språklig kompetens. Dessa handlar som Hercule gör då han är som dummast i hela boken, dvs. då han skall hämnas genom våld på människor. De förlöjligas enligt mig då i slutet av boken då Hercule som visat prov på intelligens kommer till insikt genom Henriette att hämnd och hat är fel då kvinnorna i boken handlat på samma vis men inte alls funderat vidare över det. c) Enligt mig lever de i ett patriarkat då jag som sagt anser att de personer i boken som har makt, intelligens nog att strategiskt förändra sin omgivning och faktiskt skapar en fördelaktig förändring för sig själv män. Grevinnan och Henrietta slutar det olyckligt eller inte alls för, de är impulsiva varelser medan männen är strategiska med tydliga livsmål. Att Henrietta attraheras av en ”ful” man är också det någonting anmärkningsvärt. Jag får väldigt svårt att föreställa mig en roman berättandes om en extremt ”ful” kvinna som skulle dyrkas och älskas av en man. Detta kan man tolka på två olika sätt, antingen på ett positivt sätt då man kan anta att Henrietta inte är en ytlig varelse utan en människa som ser till det inre, dock i denna tolkning kan man inte frångå stereotypen av kvinnan som utstuderad och reflekterande som kontrast till mannen som inte behöver beräkna allt i minsta detalj för att överta makt. Å andra sidan kan man tolka det som att Henrietta inte alls reflekterar över att han är ful utan bara ”tillhör” honom på det viset som kvinnor bara ”tillhör” män i alla tv-program om lyxiga hemmafruar osv. De har ofta ingått i en väldigt ytlig relation från mannens sida då de behöver se bra ut på alla sätt och vis men mannen för att han är man och (oftast) tjänar pengar inte behöver anstränga sig det minsta för att tillfredsställa kvinnan. Oavsett hur man väljer att tolka detta kan man konstatera att olika spelregler gäller för olika kön i boken och det kanske egentligen inte spelar någon roll vilket av de två könen som detta får goda konsekvenser för om man konstaterar att ”goda konsekvenser ”är väldigt relativt och subjektivt.
4) Jag finner det väldigt svårt att inte applicera de principer och strukturer på dagens samhälle då jag kan tolka de till så tydligt influerade av samhällsnormer. Som jag tidigare beskrev en alternativ tolkning av varför Henrietta valde att vara med en ”ful” man då han delvis verkar uppsatta henne för hennes skönhet och hur det liknas vid lyxhustruars relationer med ”fula” män, tycker jag att det jag identifierat i boken kan sammankopplas med förväntningar på kvinnligt och manligt även i verkligheten. Kanske beror detta på att jag själv är kopplad till denna värld och inte kan tolka boken på annat sätt än det jag känner till från min verklighet, eller för att författaren var kopplad till denna värld och därför inte kunde undgå att skriva om kön med stereotyperna i åtanke. Det kan likväl vara så att både min och hans uppfattning av verkligheten spelar roll i mina tolkningar. Någonting jag tycker är väldigt talande för en könsstereotyp skildring är det faktum att Hercule aldrig någonsin reflekterar över att alla runt omkring honom ofta dör och kommer till skada tack vare honom. Jag hade nog förväntat mig att han skulle bli väldigt självföraktande och ångerfull för att själv ta åt sig skulden av denna förödelse. Men trots att Schuster dör, att de på cirkusen dör och att Henrietta dör tar han aldrig på sig någon skuld för deras död utan blir ledsen för vad som hänt men inte mer. Kanske reflekterar jag över detta för att jag själv skulle ha gjort så och eftersom att jag är kvinna och lärd till att vara passiv och eftertänksam. Detta kan man se bland flickor och pojkar på låg nivå i skolan tycker jag. De som förväntas vara lugna, beräknande och förutsägbara är flickorna och de visar sig väldigt tydligt också då man uppgett en problematik i att tjejer inte får lika mycket tid av lärare som killar då tjejer inte ”behöver” den för att de är så långt gången i mognaden eller för att de är lugnare. Även har tjejer idag generellt bättre betyg och även det kan vara ett direkt resultat av den självrättfärdigande mannen som aldrig behöver motivera sina handlingar eller reflektera över sin omgivning för att skapa sig en maktposition då den naturligt tillskrivs honom. Jag kan även se hur maktpositionerna i boken representerar maktfördelningen i verkligheten. Att det finns fler Vd:s som heter Johan än vad det finns kvinnor är en skrämmande men effektfull statistik för att maktfördelningen är ojämn vilket som sagt boken speglar. Jag har ingen källa längre till den där statistiken men oavsett om man är kritisk till statistiken eller inte kan man nog medge att männen är överrepresenterade vad gäller maktpositioner.
5) Jag tror jag blandade fråga 4 och 5 under fråga 4. Dock för att konkretisera detta kan jag säga att de vad jag uppfattar är omedvetna beskrivningar av könsroller är den att kvinnan är väldigt impulsiv, oförutsägbar och ointellektuell genom de två kvinnornas drastiska handlingar som jag har beskrivit ovan. Den man som beskrivs har makt och behöver inte reflektera över sin inverkan på människor runt omkring men är för den skull inte ointellektuell utan tvärt om ägnar sig åt lyrik och komplexa funderingar samt kan komma till insikter. Männen är på olika sätt varierade i karaktärer medan kvinnornas utformning är väldigt ensidig. Männen har väldigt många olika egenskaper om man samlar ihop de alla männen och sammanställer en lista över egenskaper som män kan ha jämfört mot de få egenskaper som skulle finnas på den lista över vilka kvinnor kan ha. Även om man hade valt att beskriva kvinnor med en god egenskap som exempelvis intellektuell ser jag ett problem i att beskriva ett kön med en och samma egenskap då det bidrar till upprätthållandet av en syn på könet som definierande för hela ens karaktär.
6) Budskapet jag definierade utan att ha någonting speciellt i åtanke tycker jag kan vara förenligt med de omedvetna roller man beskriver i romanen men jag tror inte att Carl-Johan Vallgren hade för avsikt att skapa en könsstereotyp roman. Jag tror som sagt att antingen det budskap om ”hat mot kärlek” eller ”Hämnd är aldrig bra” var vad författaren ville förmedla och då kan det vara användbart att ta hjälp av dessa redan skapade karaktärer, som då tyvärr baserar sig på kön tack vare de redan existerande normerna, för att inte behöva skriva långa kapitel om var persons framtidsmål, intressen osv, det finns på det sättet redan existerande karaktärer att använda som alla känner till. Som till Harriette som man inte behöver få så många känslobeskrivningar ifrån för att veta hur mycket hon älskar Hercule. Den kärleksfulla kvinnan är redan en karaktär för människor i verkligheten och kan användas i boken för att utan stora ansträngningar få läsaren att förstå att det är en ödmjuk person som kan älska. Andra metoder behövs till exempel för att förstå att den här mannen också kan göra det, alltså Hercule. Då måste man skapa en ny karaktär som människor inte känner igen sedan innan och det är väl egentligen vad jag gillar och kan upphöja i denna bok. Man skapade en man som är beroende av en kvinna, trots att kvinnor och män i stort skiljer sig mycket ifrån varandra osv., men den aspekten är en väldigt positiv beståndsdel skulle jag säga. Om man jämför budskapet jag kunde urskilja ur ett feministiskt initiativ med de omedvetna rollerna kring kön han beskriver kan jag tycka att det speglar den fastlåsta kvinnan i form av Harriette som skildras. Att kärleken är det största och det enda betydelsefulla i livet känns som ett budskap Hercule och andra män i boken kan ha råd att ta på allvar. Att dock Harriette skall fokusera på det och också gör det i boken tycker jag är en dålig utformning av karaktär ur ett feministiskt perspektiv då man tydligt kan se förtrycket av henne i alla lägen av män på olika sätt och vis och det borde vara viktigt att göra sig av med istället för att skaffa sig en rätt man.
Jag vet inte riktigt varför jag inte kunde publicera allt i ett inlägg, det stod att tecknen var för många. I vilket fall är jag Amanda Winberg om du missade det i det första inlägget! :-)
Komparativ tolkningsmetod 1. Texten handlar om den vanskapte, dövstumme dvärgen Hercule Barfuss som har en förmåga att höra och styra andras tankar. Han föds på en bordell i Königsberg 1813, samtidigt som hans livs kärlek. Modern dör i födseln och Hercule själv klarar sig med nöd och näppe. Hans livs kärlek, Henriette Vogel, och han älskar varandra redan från första början. De växer upp på bordellen där de har en bra barndom tillsammans, tills den natt då den förskräcklige von Kiesinger (bara Hercule vet att det är just han tack vare sin förmåga) som skär av bröstet på en av kvinnorna i huset. Detta leder till ödesdigra konsekvenser och de älskande barnen måste skiljas åt när de är 11 år gamla. De vet inte var den andre tar vägen när de går skiljda vägar, men under tiden då de är ifrån varandra är bådas mål att hitta den andre och de överlever i hoppet om detta. När Hercule blivit hemlös då han inte har bordellen längre är han nära döden, men blir då upphittad av den gode munken Julian Schuster som tar honom till Vatikanen. Där är det nära att Hercule dör igen, då två män (del Moro och Rivero) tror att Hercule är besatt, ”Det råder ingen tvekan. Pojken är besatt! Låt oss i Guds namn få ett slut på det här!” säger del Moro när han hört Hercule tala i sitt medvetande. Genom Hercules förmåga lyckas han i sista stund räddas av Schuster. Schuster själv tar självmord, då han ser en framtid han inte vill vara en del av. Man tror nu att Hercule är mördaren och sällskapet påbörjar sitt långa sökande efter Hercule. Nu följer en tid då Hercule reser (vandrar) runt och träffar olika människor samtidigt som han kämpar för sin överlevnad men framförallt så söker han efter Henriette. Men han hinner med en hel del innan de träffas igen. När de träffas igen för första gången på flera år är Hercule ännu en gång nära döden, men Henriette räddar honom. Hercule får bo med Henriette och hennes man. Henriettes man är en god man och räddade Henriette från hennes förskräckliga tillvaro i det hemska kvinnofängelset hon varit inspärrad i efter att själv ha blivit utsatt för gräsliga saker. Henriettes man är så förälskad i sin fru att han inte märker av att Hercule och Henriette har ett förhållande bakom hans rygg, och när deras barn föds verkar han inte ha en tanke på att det inte skulle vara hans och Henriettes. De skyddar Hercule från de mystiska män som frågar efter honom, men en natt lyckas en apa bryta sig in i hemmet och döda, vem han tror är, Hercule. Men i själva verket dödar han Henriette som sover i Hercules säng med hans mask på sig. Detta är det värsta som kan hända Hercule. Han är så uppfylld av hat, och hämnas de som har varit inblandade i mordet genom att döda dem. Dock hindrar Henriettes röst honom att döda det sista offret, då han inser att hatet förstör honom och att kärleken är det viktiga.
Sedan följer en avslutning där man bland annat får veta att Hercule fick en lysande karriär i Amerika, att han träffade två till kvinnor och att han fick många barn.
2. De viktigaste komponenterna i texterna har enligt mig varit: • Hercule själv. Det har varit mycket intressant att följa honom och fått ta del av hans tankar. Med tanke på hans utseende, att han i boken beskrivs som ett monster, är det intressant att få ta del av hur han bemöts av omgivningen, vilket också visar på hur ”viktigt” det yttre är för många. • Budskapen. Boken innehåller flertalet fina budskap enligt mig. Ett av dem är att hat är farligt och att man inte skall hata. Ett annat budskap är att man inte skall döma människor utifrån det yttre. Man behöver inte vara ond/ dum i huvudet/ besatt/ demonisk/ djävulens skapelse för att man ser ut som ett monster. • Skrivsättet. Vallgren skriver otroligt bra och att han använder sig av ett romantikinfluerat sätt är ett plus, då berättelsen börjar i det tidiga 1800-talet är något jag tycker är mycket bra. Dessutom är det väldigt proffsigt att lyckas få med så mycket tidstypiskt och historiskt från denna tid. • Säkerheten gällande det historiska som tas upp i boken gör den mer trovärdig då Vallgren väver in det på ett väldigt snyggt sätt. 3. När jag började läsa denna bok kom jag direkt att tänka på Isabel Allende, en känd chilensk författarinna. Jag gillar henne väldigt mycket, och just hennes skrivsätt är väldigt likt Vallgrens. De två sista punkterna ovan är också med bland de viktigaste komponenterna när jag läser en Allendebok. Det finns också en del samband mellan innehållet i deras böcker, då Allende skriver mycket om kärlek: omöjlig kärlek, förbjuden kärlek, oövervinnlig kärlek osv. och i Den vidunderliga kärlekens historia är huvudtemat kärlek. I Allendes Ödets dotter handlar berättelsen om Eliza och hennes sökande efter (vad hon tror) är hennes livs kärlek och man får följa hennes resa, som är fylld av upplevelser, genom halva boken. Saker och ting blir inte riktigt som hon trott. I boken får man också ta del av Tao Chi'en, Elizas resekamrat, som är kines och man får ta del av hur han, som kines i Amerika, behandlas under mitten av 1800-talet. Precis som i Den vidunderliga kärlekens historia utspelar sig berättelsen på 1800-talet och skildrar ”missplacerade” människors liv, stora känslor, kvinnornas situation, förtryck, prostitution, historiska händelser tidsperiod med mycket, mycket mera.
Porträtt i sepia av Isabel Allende handlar delvis om en man, Severo del Valle, som älskar den mycket vackra unga kvinnan Lynn. Precis som för Hercule så hjälper bilden av och kärleken till kvinnan honom genom svåra tider och sorg. Ett konkret exempel ur Porträtt i sepia: ”Bilden av den där tysta flickan, oberörd som en vilande katt, följde honom under de svåra uppväxtåren och genom sorgens plåga.” Ett konkret exempel ur den vidunderliga kärlekens historia: ”tanken på Henriette Vogel höll honom vid liv” Båda berättelserna slutar dessutom med ett olyckligt öde för dessa kvinnor, båda dör. Männen tar det till en början mycket hårt, men båda lär sig att leva med faktumet att deras kärlekar har dött och lever vidare med andra kvinnor som de bildar familj med.
Dessutom är många av Allendes verk precis som den vidunderliga kärlekens historia surrealistiska.
4. – Texten har stark koppling till (ovannämnda) verk. Den är dessutom en tolkning av klassikern Skönheten och odjuret, båda berättelserna handlar om kärlek mellan en kvinna som ses som mycket vacker och en man som ses som ett monster. - Jag tycker det är fint med tolkningar av gamla klassiker, såsom Skönheten och odjuret, och jag tycker om både Allende och Vallgren, så jag ser dessa kopplingar som en fördel. - Trots alla dessa likheter så anser jag att den är originell. Den utspelar sig på andra platser än Allendes berättelser och det är inte ofta man får ta del av ”monstrets” perspektiv. Man har talat om att det finns en hel del kopplingar mellan Den vidunderliga kärlekens historia och Mary Shelleys Frankenstein, men i den berättelsen får man inte följa ”monstret”.
1.Den vidunderliga kärlekens historia handlar om Hercule Barfuss och hans liv under 1800-talet. Hercule är sedan födseln missbildad, och den allmänna uppfattningen är att han är väldigt ful. Han är dessutom dövstum, men han har ett speciellt sätt att kommunicera. Han kan nämligen ta sig in i folks hjärnor och läsa av deras känslor samt plantera nya känslor tankar hos dem. Samma natt som Hercule föds, kommer även en vacker flicka vid namn Henriette Vogel till jorden. De båda växer upp tillsammans på en bordell under deras 11 första levnadsår, och kärlekens som utvecklas de båda sinsemellan är ömsesidig och otroligt stark. De kommunicerar med varandra genom tankarna, och eftersom Harriet växt upp med denna kommunikationsmetod så är det ingenting som skrämmer henne. När de är elva år leder vissa omständigheter till att de splittras, och under resten av boken får läsaren följa Hercules sökande efter Henriette. Hans väg kantas av stora problem som orsakats av hans utseende samt hans gåva. När de tillslut återförenas dröjer det inte lång tid innan Henriette blir mördad, och bokens andra hälft handlar om Herules hämnd på alla han beskyller för hennes död. I slutet kommer Hercule tack vare att Hariette pratat med honom från döden fram till insikten om att hans hämnd inte kommer göra att han får henne tillbaka. (Det är så himla mycket som händer i den här boken att det blir väldigt svårt att göra en omfattande men kortfattad sammanfattning). 2.Jag kan tänka mig två huvudsakliga budskap med boken. Det ena skulle kunna handla om en kritik mot hur vi lätt dömer människor bara för att de ser ut på ett annat sätt än vad normen är/vi är vana vid. Det går att tolka det på många olika sätt. Det skulle, på samma sätt som Frankensteins monster, kunna ses som en skildring av vår invandrarfientlighet. Människor som inte ser ut precis som oss bemöts på ett helt annat sätt än ”etniska svenskar”. Sen tror jag också att sensmoralen skulle kunna vara, precis som Amanda tog upp, att ”hämnd aldrig är bra”. Detta tycker jag blir väldigt tydligt då henriette efter sin död talar till Hercule och han kommer till insikten om att hon är förlorad, vad han än gör. Han slutar då hämnas de skyldiga och försöker äntligen gå vidare med sitt liv. Först då kan han bli lycklig igen, och läsaren lämnas med uppfattningen om att hämnd är någonting negativt! A) Huvudpersonerna är: Hercule Barfuss; Vanskapt man som blir särbehandlad pga. sitt utseende. Henriette Vogel; Kvinnan som Hercule älskar. Hennes utseende omnämns flera gånger och hon beskrivs som otroligt vacker. Julian Schuster; En manlig munk som räddar Hercule från dårhuset. Wilson; Cyklopen som introducerar Hercule för de andra i varietésällskapet. Aurelio Rivero; Jesuitisk kardinal, beskrivs som ond Sebastian del Moro; Aurelios inkvisitor, beskrivs också som ond Bröderna Moosbrugger; två män av ond karaktär (aktuella under Hercules tid på asylen). Vastestierna; En kvinna som lurar Hercule att hon skall hjälpa honom hitta Henriette, men lurar honom istället efter att han hjälpt henne fuska i poker. B) Bokens största kvinnliga karaktär är ju Henriette, och det läsaren från första början får reda på är att hon föds helt utan komplikationer och är väldigt vacker. Hennes främsta drag verkar vara hennes skönhet och hennes goda hjärta. Hon hamnar i hemska situationer som männen i hennes omgivning försatt henne i, hon har ingen direkt påverkan på sitt eget liv och dess utformning. Då hon försöker slå tillbaka (I bråket med mannen vars penis hon skär i med ett rakblad) blir konsekvenserna för hennes del ödesdigra då hon hamnar i fängelse och är på väg att gå under. Lyckligvis för henne kommer den gode mannen (vars namn jag ej minns) och hjälper henne. Dvs. kvinnan blir straffad då hon försöker gå emot maktinnehavarna tillika männen, och hon kan endast undkomma straffet genom en mans beskyddande hand.
När slutet så småningom nalkas för Henriette så är mordet ett misstag. Hon får ta konsekvenserna av att Hercule skaffat sig fiender (trots att han enligt mig inte heller förtjänade dessa fiender). De drag som jag tycker en kan utläsa att Henriette har är så vanligt förekommande i litteratur att jag först inte ens reagerade på dem som negativa. Hon tar rollen av den maktlösa, vackra och godhjärtade kvinnan som är väldigt vanliga. Det negativa med detta är såklart att det leder till att människor som läser böcker, tidningar eller ser på film så småningom får bilden av att kvinnor skall vara och bete sig på detta sätt. Precis som Amanda skrev så håller jag med om att det är lite svårt att placera Hercule helt och fullt i rollen som man. Trots att hans biologiska kön är manligt så tycker jag att hans personlighetsdrag är ganska diffusa. Han har ingen direkt makt över andra som övriga män i boken, däremot har han mer makt över sig själv än Henriette. Även om andra människor styr en stor del av hans liv så har han tillslut möjligheten att själv ta tag i saker och ting för att göra dem till det bättre för honom själv. Han blir liksom Henriette straffad för detta, men i hans fall löser det sig så småningom. Övriga manliga karaktärer har till övervägande del onda och oresonerliga personlighetsdrag. Mannen tar även rollen av det handlande könet, då de alltid har möjlighet att påverka saker och ting. Något mönster som går att återfinna i de flesta karaktärer tycker jag är att männen hela tiden beskrivs som och ganska obarmhärtiga. Eftersom det är färre kvinnliga karaktärer är det svårt att se några tydliga mönster. De skiljer sig dessutom mycket ifrån varandra. Men en sak de har gemensamt är att ingen av dem egentligen behövs för att föra berättelsen framåt. De större scener då de är inblandade orsakas alltid av män. (T.ex. då Henriette skär en man med ett rakblad så är det en handling som tvingats fram av mannen.) C) Jag har väl kommit in på detta redan, men som sagt så är det männen som alltid har makten över både sina egna och kvinnornas liv. Relationen dem sinsemellan blir således att kvinnan hela tiden framställs som mannens underlägsne. Hon agerar aldrig utan en mans inverkan. Kvinnornas 4 och 5. Jag tycker absolut att den bild som jag som läsare får stämmer överens med hur många verkar uppfatta män och kvinnor. Kvinnor i media osv. beskrivs ofta först och främst utifrån deras utseende, och därefter efter vad det gjort. Då t.ex. Petra Meede var programledare för eurovision nu härrom veckan stod det dagen efter i tidningarna om vad hon haft på sig och hur hon sett ut. Ingenting om hennes insats som programledare. Kvinnan reduceras till sitt utseende och deras förmågor går således ofta förlorade för de som läser. Män bedöms istället oftast efter sina handlingar. En annan sak som jag kan känna igen från boken och som avspeglas i vårt samhälle är att männen ofta har förväntningarna på sin sida. En man kan gå in i någonting och ingen ifrågasätter hans plats och vad han vill göra. Om en kvinna skulle göra samma sak uppfattar jag det som att hon skulle behöva argumentera mycket mer för sin sak och verkligen bevisa att hon KAN. Män ger mer villigt upp sin plats i det offentliga rummet till andra män än till kvinnorna, som måste kämpa för att få plats. I boken ges kvinnorna inte direkt chansen att ta denna plats överhuvudtaget. Detta innebär konkret att kvinnors kompetens oftare blir ifrågasatt, och de måste kämpa mycket mer för sin sak. I boken är det, precis som Amanda skriver, ingen kvinna som kommer någonvart med sin kompetens. De saker de åstadkommer görs under press och är en sista och senare bestraffad utväg som de måste ta till.
Någonting som är ovanligt med den här boken måste jag dock säga är att det faktiskt är en man som löper barock och ger upp sitt liv då en kvinna dör. Ofta brukar det vara just kvinnor som har detta beteende i böcker, vilket jag tror gör att en bild av den okänslige mannen porträtteras. Här är det dock OK för mannen att visa känslor. Hercule är även väldigt utsatt för förtryck och tvingas dölja sitt yttre för att bli bemött på det och det sättet. Återigen tar han rollen av ”kvinnan” som ofta är offret och den utsatta. Det är nog delvis därför både jag och Amanda har svårt att säga att han representerar ”mannen” riktigt, eftersom han ges så många typiska ”kvinnliga” attribut. Silkesmasken som han måste bära skulle kunna representera smink/andra saker kvinnor gör med sina kroppar för att dölja dem/förvränga. (Ej accepterad av samhället om han ej ser ut på ett visst sätt.) Jag tror kanske inte att författaren hade detta i åtanke då hen skrev boken, men om en ser det ur ett feministiskt perspektiv så är det trots allt möjligt att läsa in det i texten. 6. Jag tror inte att Carl Johan Vallgren hade någon egentlig agenda att skriva en ”korrekt” bok ur ett könsperspektiv, utan syftet var nog snarare något utav de jag nämnde i fråga 2. Det är absolut möjligt att, som jag gjort i de tidigare frågorna, läsa in feministiska ståndpunkter och saker att kritisera i boken, men jag tror inte att detta nödvändigtvis var någon Vallgren funderade på just då. Jag tycker att Amanda beskrev det jättebra då hon sade att han antagligen använder sig av dessa stereotypiska könsskildringar för att slippa gå in alltför invecklat och börja förklara hur alla karaktärer är. Att istället utgå från en kärleksfull kvinna sparar honom som författare mycket tid och ansträngning. Jag tycker absolut att detta är otroligt tråkigt, eftersom det absolut inte främjar att könsrollerna i böcker (och indirekt även i det verkliga livet, då jag utgår från att vi påverkas mycket av vad vi läser/ser) krossas. Genom detta sätt att skriva låses endast könsrollerna fast ännu hårdare. Jag tycker slutligen att om en skulle leka med tanken om att skriva om boken och då låta alla män bli kvinnor, och kvinnorna bli män (alltså, alla egenskaper skulle vara kvar, det skulle i princip bara vara namnen som ändras) så skulle det nog förbrylla många. Jag tycker inte att en bok är bra ur ett könsperspektiv är bra så länge det känns otänkbart att byta kön på karaktären/karaktärerna. Då utgår författaren ju vissa könsnormer som finns, och låter läsaren spinna vidare utifrån dessa. Då kommer den uppfattningen läsaren har bara bli än starkare, eftersom den gång på gång bekräftas.
en vidunderliga kärlekens historia - Komparativ metod
1. Den vidunderliga kärlekens historia handlar om Hercule Barfuss, en dövstum dvärg med allvarliga missbildningar och handikapp som föds på en bordell i Tyskland 1813, och hans kärlek till Henriette Vogel, som föds på samma bordell, samma natt. På grund av sina handikapp utvecklar Hercule redan i livmodern en förmåga att ”läsa” andras tankar och känna av deras känslor. Därför kan han också kommunicera trots att han varken hör eller talar. Hans förmåga är så utvecklad att han till och med kan styra människors tankar och känslor och överföra budskap om dåtiden och framtiden till dem. Berättelsen följer Hercules genom livet, där han gång på gång möts av fördomar, rädsla, hat, orättvisa och misstänksamhet. Han lever ett hårt liv och är nära att dö många gånger, men hans kärlek till Henriette, hennes kärlek till honom och hans övertygelse om att han ska få träffa henne igen håller honom vid liv. Han återförenas med Henriette igen men det slutar i en tragedi, som leder till att Hercule börjar ta ut sin hämnd mot alla de som har behandlat honom orättvist eller varit inblandade i Henriettes död. Han fylls av hat och låter det driva honom, till kärleken återigen räddar honom och får honom att sträva mot ett bra liv. Boken handlar även om utvecklingen av texkenspråket och handikappade och missbildade personers situation i Europa (och världen) under 1800-talet.
2. Det finns flera olika nivåer i berättelsen och många ”linjer” som den följer. Dels är det själva berättelsen – intrigen. Sedan är det budskapen, som bärs av karaktärerna, intrigen och motiven i boken. Det finns även andra viktiga budskap som är mer kopplade till samhället och mänskligheten men som visas upp med hjälp av individer. Listan visar de viktigaste inslagen i boken: Karaktärer: Skönheten-/odjuret-relation Ett ”vänligt monster” och en vacker men utstött flicka En ond man med makt som vill åt flickan Intrig: Strävan efter förening Kamp mot orättvisa Den älskades död och den älskandes reaktion Motiv: Villkorslös, oändlig kärlek som är ödet De utstöttas situation och sammanhållning Fysiska fel mot andlig/psykisk/mental renhet/skönhet Budskap: Kärlek som den största kraften Makt som en förstörande kraft Hat som ett resultat av rädsla/ensamhet
3. Jag ser väldigt starka kopplingar mellan denna bok och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame. Den boken handlar om flera olika karaktärer men huvudkaraktärerna är den missbildade men väldigt godhjärtade Quasimodo, den vackra, godhjärtade och väldigt populära Esmeralda och den onde, grymme och hatade Claude Frollo. Böckerna har många likheter och för att visa dem tänker jag gå igenom punktlistan ovan. Karaktärer: Skönheten-/odjuret-relation: Quasimodo och Esmeralda har inte samma sorts relation som Hercule och Henriette, eftersom Esmeralda inte älskar Quasimodo utan en annan, men hon är väldigt vänlig mot Quasimodo och hans kärlek för henne är gränslös. Den här sortens relation är klassisk och är ett sätt att visa på kärlekens villkorslöshet. Ett ”vänligt monster” och en vacker men utstött flicka: Både Henriette och Esmeralda står lågt i samhället, Henriette är prostituerad och Esmeralda är zigenerska. Deras låga status kan vara ett sätt göra relationen med ”monstret” mer godkänt, då blir den låga statusens flickornas egna ”handikapp” och de får en koppling till ”monstret”. En ond man med makt som vill åt flickan: Både herr von Kiesingen och Claude Frollo är män med makt som vill ha samma flicka som huvudkaraktärerna, men av andra orsaker. De drivs inte av ren kärlek utan smutsig lust. Deras ”rätt” att få flickan är viktigare för dem än flickan själv. Därför är de beredda att skada och till och med döda flickan om de inte kan få henne. Den här karaktären blir i båda böckerna en motsats till huvudkaraktären och ett sätt att visa att de riktiga monstren inte (alltid) är de som ser ut som monster.
Intrig: Strävan efter förening: Den drivande kraften i båda berättelserna blir huvudkaraktärens längtan efter den de älskar. Det blir deras mål med livet och det enda som håller dem levande under svåra tider. Kamp mot orättvisa: Den här kampen finns hos huvudkaraktärerna som måste utstå orättvisa på grund av hur de ser ut. Men den finns även på en högre nivå och visas genom de utstötta, handikappade, missbildade, fattiga och kriminella personerna som finns runtomkring huvudkaraktärerna. Både Victor Hugo och Carl-Johan Vallgren försöker visa på hur sådana människor har behandlats orättvist genom historien. Den älskades död och den älskandes reaktion: I båda berättelserna dör flickan. Det kanske är ett sätt att visa ännu mer på livets orättvisa, att de goda aldrig får lyckliga slut. Men det finns en stor skillnad i huvudkaraktärernas reaktioner. Hercule börjar drivas av hat efter Henriettes död men får sedan tillbaka kärleken. Quasimodo har ett ögonblick av starkt hat när han knuffar ner Frollo, men sedan klarar han inte av att leva längre. Men hans kärlek är så stark att den överlever döden, för när de försöker skilja hans skelett från Esmeraldas hundra år senare förvandlas det till damm. Inte ens som död klarar han av att finnas utan henne. Motiv: Villkorslös, oändlig kärlek som är ödet: Detta visas starkast i båda böckerna gneom att kärleken återvänder efter döden. Det visar att kärleken är så stark att ingenting kan stoppa den, och att man inte kan komma undan den. De utstöttas situation och sammanhållning: Som jag skrev ovan visar båda böckerna på orättvisa som ”fel” människor får utstå. Men de visar också på att utstötta människor ofta kan skapa ett eget samhälle där alla (som är som dem) är välkomna. I Den vidunderliga kärlekens historia är det Barnaby Wilsons cirkus som ger gemenskapen, i Ringaren i Notre Dame är det Mirakelgården. Eftersom alla personerna är utstötta på grund av sina fel finns det större förståelse för fel och alla accepteras som de är. Fysiska fel mot andlig/psykisk/mental renhet/skönhet: I båda berättelserna visar författarna en tydlig kontrast mellan fysisk fulhet och inre skönhet. Både åt ena hållet, fula människor som är goda inuti och det anra, människor som är helt ”rätt” i samhällets ögon men monster inuti.
Budskap: Kärlek som den största kraften: Det här är det viktigaste budskapet i båda berättelserna och ett klassiskt budskap som finns i väldigt många böcker. Ingenting är starkare eller större än kärleken och den kan aldrig förstöras. Makt som en förstörande kraft: De människor som har makt i berättelserna, framför allt von Kiesingen och Claude Frollo, är förstörda inuti av sin makt. De tror att de styr genom makten men egentligen styrs de av makten. De hjälplösa, maktlösa personerna är de godaste i båda böckerna. Det här är ett klassiskt sätt att visa på ordspråket ”makt korrumperar”. Hat som ett resultat av rädsla/ensamhet: Både von Kiesingen och Claude Frollo drivs av hat. Men genom att visa att båda männen egentligen vill ha flickan, visar författarna att deras hat kommer från deras ensamhet, rädsla för att inte vara önskade och vetskapen om att utan deras makt skulle de inte kunna få det de vill ha. Det här visar också på att hatet är mycket svagare än kärleken eftersom det inte är en kraft i sig, som kärleken, utan en känsla som uppstår från andra känslor och svagheter och drivs av dem.
4. Det finns en väldigt stark koppling mellan de två verken. Man skulle till och med kunna säga att det är två olika versioner av egentligen samma berättelse. Det stora teamet, om kärleken som den största kraften, är nog det vanligaste och mest klassiska temat i all (västerländsk) litteratur, i alla fall sedan romantikens tid. Victor Hugos bok är en klassiker, en otroligt bra och älskad bok, ett mästerverk. Det är klart en fördel att kunna jämföras med den och likna den. Det är också bra att vara kopplad till en stark tradition av ett klassiskt tema, eftersom det temat är så populärt och alltid kommer att vilja läsas. Samtidigt är den här boken väldigt originell, den överaskar läsaren med sina ovanliga karaktärer och ”konstiga” berättelse. Det mest fascinerande och unika är beskrivningen av Hercules förmåga att ”läsa” tankar, som förmodligen inte beskrivits på samma sätt förut. Den är också ovanlig i sin tid och skulle förmodligen inte varit lika ovanlig om den kom under romantiken. Det finns också en stor skillnad mot Victor Hugos eftersom författaren inte behövt ”censurera” sig själv lika mycket, till exempel i beskrivningarna av bordellen, eftersom den getts ut i modern tid. Som sammanfattning är Den vidunderliga kärlekens historia en lyckad kombination av en stark koppling till klassiska verk/tema och originalitet. Därför blir den också bra.
Gabriellas tolkning, del 1: 1. Den vidunderliga kärlekens historia handlar om en pojke som heter Hercule. Hercule föds döv, stum, väldigt kort, väldigt hårig rygg, utan händer och armar, han har inte häller några öronsnäckor och han har en tunga som är kluven på mitten som en orm. Han föds på en bordell så hand mamma är prostituerad. Hans mamma går bort när hon föder honom då hans huvud var för stort. Samtidigt så föds en flicka på bordellen som blir Hercules livskamrat, hon heter Henriette. Då Hercule saknar vissa egenskaper så har han istället andra egenskaper som vi andra inte har. Han kan prata med folk genom sitt huvud, så de gör hans tankar inom sig. På något sätt så kan han genom en slags telepati prata med andra styra andra och se det andra ser. En natt på bordellen så känner Hercule hur en man är i byggnaden. Då han inte kan prata så kan han inte varna någon av kvinnorna. Han känner hur mannen går in till en av de prostituerade, knyter fast henne i sängen och sedan skär av hennes bröst och sedan försvinner. Denna kvinna dör. När vackra Henriette blir elva så ska hennes oskuld säljas och då känner Hercule hur han som vinner Henriette är samma man som dödat kvinnan. Dock så hinner Hercule rädda Henriette genom sin telepati förmåga. denna man var dock mycket mäktig och detta skulle Hercule få betala för senare i sitt liv.
Henriette och Hercule skiljs sedan åt då bordellen läggs ner. Hon åker i väg med sin mamma och Hercule lämnas ensam. Under hela boken så tänker Hercule på att finna Henriette igen. I nästan varje kapitel träffar Hecule nya personer som tar del av hans liv. Vissa behandlar honom bättre och andra sämre. Han lever på ett kloster, ett dårhus, Vatikanen, på en cirkus. Han träffar en munk vid namn Julian Schuster som kom att betyda mycket för den vanskapte Hercule, då han räddar honom från dårhuset där Hercule nästan dog. Men han möter även ett flertal motståndare som den jesuitiska kardinalen Aurelio Rivero och hans inkvisitor Sebastian del Moro. Den som sedan ansluter sig till jesuiterna för att göra Hecules liv ännu mer olyckligt är tiggarmunken Johannes Langhans. Senare i boken när sedan Hercule får återse sin Henriette då är han otroligt lycklig. Hennes man som hon är gift med jobbar väldigt mycket så Henriette och Hercule får mycket tid tillsammans ensamma. Då Henriettes man inte kan få barn så blir hon gravid med Hercule men hennes man anar ingenting. Henriette föder en söt flicka som är frisk. En kväll så blir dock Henriette Vogel mördad av Johannes Langhans i sömnen då han trodde att hon var Hercule. Hon låg i hans säng och hade på sig Hecules mask. (som han alltid har på sig för att andra inte ska skrämmas av hans utseende) denna hade han lagt på hennes ansikte då Henriette hade störts av ljuset som kom från månen och den tända lampan i rummet. Hercule var inte i rummet när detta skedde.
Nu fårboken en nu vändning och man får följa hur han ger igen på människorna som har gett honom smärta. Detta beskrivs på ett väldigt brutalt sätt. Hercule är full med hat och han vill att de ska lida så som han har gjort.
I slutet när han ska döda den man som dödat Henriette så hör han sin älskades röst som säger att det är fel och att han ska leva kärleksfullt, då kärleken är starkare än hatet. Här kommer Hercules vändning och han gör som Henriette sagt. Han släpper hatet och flyttar istället till USA för att leva bland döv stumma och lära sig teckenspråk. Han får fler barn och alla ser upp till honom. Han får leva som en vanlig människa och dör lycklig, omgiven av släkt. Boken slutar med att Hercule nu ska få återse sin Henriette.
2. Boken innehåller väldigt mycket och jag tror att det finns flera budskap i boken men det som framgår mest är att man inte ska döma andra pga. Det yttre. Hercule bär ständigt en mask och jag tror att det symboliserar hur man ibland måste vara utåt för att bli omtyckt. Masken kan symbolisera masken som många har på sig varje dag, för att dölja vem man egentligen är. Jag hittar även buskap i boken om att man inte ska döma någon då t.ex. det finns män i boken som är väldigt religiösa som är otroligt elaka och onda men samtidigt så finns munken Julian som däremot är väldigt god och ärlig. Annars skulle man kunde se det som att man smutskastar de troende eller vill visa att de ofta står för det onda. I boken så finns det även kvinnor och män som framstår som sluga, elaka och oärliga. Vi ser kvinnan som lurade Hercule då hon var väldigt intresserad av poker och Hercule skulle genom sin kraft hjälpa henne att fuska. Detta gör han endast för hon säger sig veta var Henriette finns, i slutändan så försvinner kvinnan med pengarna utan att hjälpa Hercule. Vi har även elaka män som Sebastian Del Moro som nästan dödar Hercule då han tror att han har djävulen i sig. Han dömer inte heller ut de prostituerade då det finns någon som beskrivs positivt och annan som beskrivs på ett mer negativt sätt. Ett annat budskap är att kärleken segrar över allt. För trots Hercules stora hat mot alla som har gjort honom illa så vinner kärleken i slutet mot det hatet. Man ser också att efter alla tretton år som Hercule och Henriette är skilda från varandra så älskar hon honom även fast han är otroligt ful och hon är vacker. Några feministiska budskap hittar jag inte som är jätte tydliga. De kvinnor som finns med i boken har väldigt olika roller och det finns ingen ”typisk” roll för kvinnorna i boken. Dock så finns det ju en stereotyp att kvinnan i boken alltid ska vara otroligt vacker och skön vilket stämmer in på Henriette. (Dock så kan man också se det som att det är så Hercule beskriver henne. Detta behöver inte betyda att jag skulle tycka att hon var vacker...) Kvinnan ska också oftast ses som väldigt skör, ren och oskyldig. Enligt mig så stämmer inte detta in helt på Henriette. Samtidigt som hon utsätt av hemska saker så ger hon igen. Hon beskrivs inte heller som en typisk ”ren” kvinna då hon är född av en prostituerad och själv arbetar som det. Dock så är hon skör och utnyttjas för att män vill ha hennes kropp som prostituerad. Men en annan som också beskrivs som skör är Hercule. Han blir förtryckt för sitt annorlunda utseende och man kan läsa om hur han blir sårad och gråter ett flertal gånger i boken. På detta på tagliga sätt är inte Henriette lika skör. Hercule blir utsatt för sitt fula utseende och Henriette blir utsatt för sitt vackra utseende.
3. A)
Hercule Barfuss- Huvudpersonen som är väldigt utsatt pga. Sitt utseende. Han är känslosam och beskrivs som väldigt ful. Dock väldigt klok och talangfull. Som god är han maktlös men som ond har han mycket makt. Henriette Vogel- Beskrivs som en vacker gudinna (kanske just för att Hercule ser henne så) Har ingen makt och blir utsatt av män för att de vill ha hennes kropp. Barnaby Wilson- beskrivs också som ful (då han endast har ett öga) dock så är han inte lika känslosam som Hercule. Han är väldigt självständig och har en viss makt över sitt egna liv. En god person. Julian Schuster- Utseendet framgår inte. En god person som går efter vad som är rätt moraliskt samtidigt som han följer gud ord. (även fast han ifrågasätter gud ibland.) Har en makt över sitt liv. Sebastian De Moro- En väldigt ond person som inte är klok men som har mycket makt. Vastestierna- En girig kvinna som ljuger och är grevinna. Har ingen stor del i bokens händelse. Johannes Langhans- En väldigt ond man som har makt. Aurelio Rivero- är en väldigt ond man med mycket makt. Beskrivs som intellektuell och är starkt troende.
B) Man märker ganska snabbt att det är männen som står för makten. Aurelio, Johannes, Sebastian, Julian men även Barnaby och Hercule (senare i boken) har makt. De som har minst makt av dessa är först Hercule sen Barnaby och sen Julian. Dessa tre är även de goda, mer känsliga personerna. Däremot så beskrivs Aurelio, Johannes och Sebastian som riktiga män. De har fler typiska manliga egenskaper och har mer makt. Medan Hercule inte alls är en typisk man eller har typiska manliga egenskaper så har han även mindre makt. Kanske är han närmare kvinnorna än de andra och har därför mindre makt? Vastestierna finns med endast ett kapitel av boken men hon lever egentligen i underkastelse spelet. Hon styr inte över någon annan och har ingen makt. Något som styr henne är istället pokern. Hennes öde vilade också i mäns händer. Först hade hon förlorat allt hon ägde till en man och sedan var det en man (Hercule) som hjälpte henne att få makten tillbaka då hon inte kunde göra det själv. Jag tror inte att Carl-Johan Vallgren tänkte på detta när han skrev boken men om man tittar närmare så kan man hitta stereotyper även i denna bok, dock är det inte väldigt tydligt.
C) Det är flera i boken som blir utsatta på olika sätt. Men förövaren är alltid en man. Om man ska titta på de utsatta så kan man snabbt komma fram till att kvinnan blir utsatt för att hon är en kvinna. De prostituerade blir utsatta av män och det blir även Vastestierna och Henriette. Medan männen som blir utsatta i boken blir det för att de är vanskapta, de är annorlunda och fula. Så alltså för att en man ska bli utsatt så hittar man svagheter medan kvinnan blir utsatt just för att vara kvinna. (Som om det skulle vara en svaghet i sig.) Henriette blir räddad av en man som måste rädda henne då hon blivit utsatt av andra män och som jag skrev tidigare så var det samma sak för Vastestierna. Hos kvinnorna i boken så ser man inte häller någon speciell heder, istället för att tänka två sekunder då Henriette faktiskt är gift så vill hon kyssa Hercule. Medan Hercule flera gånger får dåligt samvete över vad ge gör mot Henriettes man. Mannen som skar av bröstet på en av de prostituerade har även en hjälpreda. Denna flicka blir utsatt för mannens övergrepp. Man kan även läsa om hur mannen inte tidigare tänkt på att han kan utnyttja henne på deras vind, då skulle ju ingen höra. Flickan säger inte heller ifrån så tanken att döda henne kommer också upp i denna mans tanke. Denna flicka kan alltså inte säga ifrån eller stå upp för sig själv. Mannen styr hennes framtid och även om hon ska leva eller inte.
4. Relationerna mellan en man och en kvinna är i denna bok väldigt extrema. Då de flesta kvinnorna i boken är prostituerade och detta jobb i sig går ut på att bli utnyttjad av en man. Samtidigt så ser man Hercule mer svag då han har sina handikapp än vad man kanske skulle göra om han inte hade det. I boken så hinner man inte häller läsa så mycket om Hercules och Henriettes faktiska relation förutom när de är små barn. Den mesta av tiden i boken är de inte med varandra. Ofta förklarar Hercule Henriette som otroligt vacker, att hon är den enda kvinnan, den vackraste dikten och stycket. När de senare möts igen så älskar även Henriette Hercule. Men detta har vi egentligen sett i många sammanhang se t.ex. ”skönheten och odjuret”. Även Afrodite, den vackraste gudinnan i grekisk mytologi väljer att vara tillsammans med Hefaistos som är den fulaste guden, dessutom skulle han varit halt. Så mannen vill ha kvinnan för henne utseende och kvinnan vill ha mannen för att… kärlek övervinner allt? men hur hade det då sett ut om det var tvärtom? En otroligt vacker man är tillsammans med ett fult kvinnotroll. Det har vi däremot aldrig hört om. I boken så ser man även hur männen har makten och detta speglar sig i väl i vårt samhälle. Även fast vi i Sverige framställer om som jämställda så kan man inte komma ifrån att en stor del av majoriteten av de som har makt även i Sverige är män. Själva tanken att en man ska tjäna en enda krona mer pga. Hans kön, inte hans initiativtagande, eller kunnighet är helt absurd. Männen med mest makt i boken är även högt uppsatta i kyrkan och än idag så ifrågasätter man om en kvinna kan vara präst eller inte…
5. Man ser att de som har makt i boken är alla män och att kvinnornas liv beror på männens handlingar. Jag märkte också i boken att de som blir utsatta är kvinnorna och Hercule som ska ses som ”vanskapt”. Ingen av dessa två är egentligen en anledning till att trycka ner någon. Men Hercules svaghet är alltså hans yttre och kvinnornas svaghet är att de är kvinnor. Kvinnorna handlar väldigt instinktivt medan männen ändå tänker efter, diskuterar och funderar. I boken så finns det en man som dödar en kvinna, våldtar en och planerar att våldta och döda hans hjälpreda. Denna man har väldigt mycket makt även fast man beter sig på detta sätt. Kanske var denna en medveten tes från författarens håll då han likt Machiavelli visar hur morallös man måste vara för att få riktigt mycket makt? När jag läste boken så tyckte jag att det var så vackert att Henriette älskar Hercule oavsett hur han ser ut. När jag sedan tänkte på det så har jag inte ändrat uppfattning men jag kom fram till att man sett detta i flera olika verk. Men vi har aldrig sätt ombytta roller, att mannen skulle vara den vackra och kvinnan den fula. Dessa stereotyper som jag kommit fram till ur boken finns även i vårt samhälle. Redan när vi går på dagis så lär sig fickorna att vara med tysta då pojkarna tar mer plats. Även i vuxenlivet så tar männen mer plats. Männen tjänar mer i lön år 2013 i Sverige även fast vi ska leva i ett av de mest jämställda länderna i världen.
6. Det är väldigt intressant att se dessa två punkter mot varandra. Dock så tror jag inte att Carl-Johan medvetet tänkte på att han skulle visa något speciellt stereotyp av kvinna eller man. Och som jag sa förut så syns det inte häller tydligt några speciella könsroller, det är först när man verkligen fördjupar sig i individernas personligheter som man ser skillnader. Det som jag tror att han istället medvetet lade tyngd på var att inte döma något efter ens yttre och att kärleken är starkare än allt. Dock så är det alltid roligt när kvinnorna tar mer plats och inte bara står för det vackra eller rara. Jämställdheten står ju främst för att man inte ska behöva ha på sig den där masken som Hercule har på sig. Att kvinnor måste ha en mask som ser ut på ett sätt och mannen ska ha en mask som ser ut på ett annats sätt. Jämställdhet är att man utan mask ska få vara som man vill utan att det finns några regler för hur en kvinna eller man ska bete sig. Det är även viktigt att tänka på hur egentligen könsrollerna ser ut för kvinnor. Så att vi kvinnor inte tar på oss masken, vänjer oss vid den, accepterar den och sedan tror att det är så vi ser ut.
Hej på er och välkommen till bloggen!
SvaraRaderaUnder nästa vecka ska ni (förutom att läsa romanen) besvara nedanstående frågor. Svara så utförligt du kan och ge konkreta exempel ur artiklar / roman på dina åsikter!
1. Vilken betydelse har frågan om "den litterära kvaliteten" för samhället i stort? Är detta en viktig fråga som många borde engagera sig i, eller är det en "litteraturstorm i ett vattenglas"?
2. Ta ställning till frågan om en litterär kanon i skolan. Borde det finnas en färdig "lista" (kanon) som bestämmer vilka böcker som elever ska läsa under sin skoltid.
Du måste ta ställning för ELLER emot. Lista de bästa argumenten i frågan.
Läs följande text som utgångspunkt för dina resonemang: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/skapa-svensk-litteraturkanon/
3. Vad skulle artikelförfattarna tycka om "Den vidunderliga kärlekens historia"? Välj ut ett citat ur "Den vidunderliga kärlekens historia" och koppla det till någon av artiklarna i häftet - ett citat där artikelförfattaren skulle anse att "Aprilhäxan" står för litterär kvalitet.
1. Jag tycker inte att det är speciellt viktigt att diskutera vilka böcker som har/inte har litterär kvalitet i dagsläget, eftersom vi inte verkar ha någon gemensam definition om vad ”litterär kvallitet” innebär. Litterär kvallitet för mig är böcker som berör, som kan skapa känslor hos läsaren. Vilka dessa känslor är är irrelevant, hat, glädje, ilska, lycka etc. är enligt mig likvärdiga. Vilka känslor (och i vilken grad de upplevs) som läsaren upplever är såklart individuella, tidigare upplevelser i läsarens liv spelar in på hur mycket hen kan känna igen sig i texten osv. Att då försöka göra en objektiv beskrivning är enligt mig omöjligt.
SvaraRaderaDå vi idag diskuterar litterär kvalitet tenderar vi dessutom till att ofta hamna i ett lite pretentiöst träsk där vissa författare, oberoende om deras bok är bra eller inte, blir hyllad av en självutnämnd kulturelit bara för att den är tillräckligt ”svår”. Jag tror att dessa böcker kan sedan kan ha en väldigt avskräckande effekt på den ”vanlige” människan om hen inte uppskattar boken. Inresset för att läsa tror jag kylnar av i så fall.
Jag tycker inte att det skall finnas någon ”fin” och någon ”ful” litteratur, om du som läsare tycker om boken du läser så är det allt som skall spela någon roll. Om författaren lyckats beröra bara en med sin text så är det god litteratur tycker jag. Det känns som sagt väldigt onödigt att diskutera detta eftersom ingen kan komma och säga att den enes sinnesupplevelser då hen läser en bok är mindre värda än någon annans.
2. Jag tycker absolut att det är viktigt att vi får läsa i skolan, och att mycket träning på att läsa såklart ökar andelen läskunniga som går ut nian. Däremot tror jag inte att en ”bokkanon” eller en lista på vilka litterära verk en skall läsa är en så bra idé. Då riskerar det återigen att hamna i kulturelitens händer att välja ut vilka böcker som skall stå med på denna lista. Eftersom alla inte har samma boksmak så tror jag som sagt att det kan leda till att läsaren blir avskräckt från att läsa i framtiden, om denne inte gillar de utvalda böckerna. Om jag i skolan måste läsa en bok som jag tycker är tråkig så är chansen stor att jag slarvar med läsningen och kanske hoppar över en sida här och där. Kanske struntar jag helt i att läsa boken och kollar istället upp recensioner på internet eller liknande för att klara examinationen som brukar efterfölja läsningen.
”En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion.”
Jag tror att exemplen som ges här ovan (citatet är alltså hämtat från artikeln som det refereras till i frågan) är svåra att ta till sig för många i klass 7-9. (Det verkar vara den åldersgruppen som artikeln berör, eftersom det är där problemet med dålig läskunnighet har visat sig.) Kanske är detta litteratur som passar sig senare i livet då läsaren utvecklats med hjälp av annan litteratur som är bättre anpassad för dennes ålder.
Då jag, som ganska litteraturintresserad, i nian fick läsa ”Utvandrarna” av Moberg (en del av emigranteposet som nämndes ovan) så kan jag definitivt säga att det inte var någonting jag uppskattade. Än idag är Moberg en författare som jag är glad över att slippa läsa. Att tvinga på ungdomar tunga romaner som inte alls är anpassade till dem varken språk- eller handlingsmässigt riskerar nog att ge dessa böcker ett dåligt rykte (som de inte nödvändigtvis förtjänar). Om jag inte behövt läsa boken då hade jag kanske inte haft samma negativa inställning gentemot dessa böcker idag, och således varit mer öppen för att läsa dem nu. Att tvinga på unga människor böcker de inte är redo för tror jag knappast kommer gynna deras förmåga att läsa.
Istället skulle det kunna bestämmas att eleverna under den angivna perioden skulle läsa ett visst antal böcker, men att dessa böcker är bättre anpassade till eleverna, eller utvalda av eleven själv.
3. Jag har läst artikeln ”Finns det objektivt bra böcker?” av Henrik Elstad, som enligt min uppfattning har samma syn på litterär kvalitet som jag har. Läsarens upplevelse verkar vara det viktigaste även för honom. Han går dessutom in på resonemanget att det är viktigt att en bok skall kunna vara historiskt undervisande, en hjälp till att förstå hur vårt samhälle idag ser ut, eller varför människor handlar som de gör (som exempel ger han ”Torka aldrig tårar utan handskar” som ger läsaren en ökad förståelse för hur homosexuella bemöttes under 80-talet). Han kritiserar även Twilight för att den förmedlar ganska unkna stereotyper och så vidare, så jag antar att han är av den uppfattningen att författaren skall kunna ta ansvar för vilka buskap hen förmedlar genom sin text.
SvaraRaderaJag tror att Elstad skulle tyckt att ”Den vidunderliga kärlekens historia” är en bra bok eftersom den ger mig som läsare en ökad förståelse för hur det är att vara dövstum och vanföreställd. Den kritik jag uppfattar att författaren för fram mot det samhälle som lägger så pass stor fokus på utseende är berättigad, och jag tror absolut att det är kritik som författaren skulle kunna stå för om han blev konfronterad med den. Att genom läsning skaffa sig ökad förståelse för andra människor som lever under andra omständigheter än en själv är ytterligare en positiv egenskap hos litteraturen.
Sara
Du tar upp flera olika aspekter på frågan i denna text, riktigt bra och välskrivet!
SvaraRaderaBland annat skriver du insiktsfullt om varför "kanon" både behövs och inte. En sak jag funderar över är hur man både ska stimulera eleverna och få dem att utvecklas. hur hittar man böcker som både ger dem en utmaning och får dem att läsa vidare? Är det bara hos eleverna man ska söka svaret, eller finns det fler sätt?
vad anser du i följande frågor:
1) Vilka risker finns för litteraturen och svenskämnet om man helt tar bort alla kvalitetsbegrepp inom området?
2) Vilka risker finns med att välja ut och definiera vad det är som "bygger upp ens bildning"?
1. Jag skulle säga att det är mer av en ”litteraturstorm i ett vattenglas”, och att den litterära kvaliteten inte är det viktigaste när det gäller läsning.
SvaraRaderaMänniskor vill ha underhållning, samtidigt som de flesta idag lever i ett stressigt samhälle. Då passar en bra bok (som man själv tycker är underhållande) utmärkt då det kan ge både underhållning och avslappning. Om man tycker att en bok är tråkig är det nog ingen idé att fortsätta läsa, varför ödsla tid på något man gör frivilligt men tycker är tråkigt? Vad som är bra respektive dåligt skiljer sig åt, självklart, mellan olika människor. Jag till exempel fann Twilight-serien otroligt spännande och underhållande när jag var runt 15 år gammal, och fastän de enligt kultureliten ses som ”skräplitteratur” är jag glad att jag har läst dem, just för att jag faktiskt tyckte om att läsa dem.
Jag tror att varje människa har behov av att underhålla sig själva även med ”onyttig” underhållning, såsom ”dåliga” böcker, värdelösa serier eller skämt någon gång ibland. Att ta allt seriöst och alltid ”ha en baktanke” med VARFÖR man ser en serie, läser en bok eller ser en film blir nog inte så kul i längden.
2. Jag håller fast vid min åsikt ovan och vet att det kan finnas risk att barnen/ungdomarna blir avskräckta från läsning om de blir ”tvingade” att läsa en, enligt dem, ”tråkig bok”. Samtidigt tycker jag att man ska läsa ”nyttiga” böcker (böcker med hög litterär kvalitet) för att lära sig mer om skrivande. Dock tycker jag att man alltid ska ha olika böcker att välja på och att inte alla måste läsa en och samma bok. Jag tar ställning emot frågan om en litterär kanon i skolan då jag anser att argumenten emot en litterär kanon är starkare, och att det är bättre att läsa det man tycker om än klassikerna och det som kultureliten anser vara ”nyttig läsning”. Som sagt så tycker jag att det skall finnas något, men litteraturkanonsidén är enligt mig för mycket. Jag tror inte heller att några fåtal personer har koll på vilka de ”viktigaste verken inom svensk litteratur” är. Att lära sig svenska bra går att göra på andra sätt och jag tror inte att man måste läsa det som ses som högkvalitativ litteratur för detta. Låt barnen och ungdomarna ha valmöjligheter, ge dem åtminstone att välja mellan ett flertal olika böcker.
”Den som inte förmår att artikulera behov och känslor på ett sätt som vinner gehör och får acceptans hos omgivningen riskerar att hamna i utanförskap. De flesta svenskar lär sig svenska språket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt måste förlita sig på att få dessa kunskaper i skolan.”
”En offensiv satsning på att alla skall få del av den svenska litteraturen skulle kunna innebära att en ”kanon” av de viktigaste verken inom svensk litteratur tas fram. En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion.”
Jag tror absolut inte att det som nämns i det senaste citatet är en lösning på problemet som tas upp i det jag citerat innan. Jag finner ingen relevans i att man skulle behöva läsa ”Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion” för att kunna ”artikulera behov och känslor på ett sätt som vinner gehör och får acceptans hos omgivningen”, eller att man ” riskerar att hamna i utanförskap” för att man inte läst dessa verk.
3. Jag tror att blogginlägget ”MEN JAG TYCKER SÅ, FAKTISKT” (länk: http://bokhora.se/2013/men-jag-tycker-sa-faktiskt/) författarinna Johanna Lindbäck skulle tycka denna bok var bra, både som underhållning för sig själv och för att ge sina elever i undervisningssyfte, då den är skickligt skriven och har flera ”lager” (om jag nu tolkat detta rätt), karaktärer som utvecklas och dessutom är den inte ytlig bok. Till exempel så skriver hon: ”En annan världssuccé jag har otroligt svårt för är ”Flyga drake”. Har ni tänkt på hur karaktärerna utvecklas genom den romanen? Nej? Just det. Det är för att de inte gör det.” där hon påvisar att hon tycker att det är viktigt att karaktärerna i boken utvecklas, och i Den vidunderliga kärlekens historia har huvudkaraktärens ständigt varit under utveckling: ”Denna övernaturliga gåva, om man nu vågar kalla den så eftersom den faktiskt lämnade avtryck i sinnevärlden, fungerade inte alltid, och under sina första år var Hercule för liten för att begripa något om den själv. När han så småningom blev viss om den kunde han inte bara lära sig att bemästra den utan också att dölja den av ren självbevarelsedrift.”(s.47)
SvaraRaderaMånga av de andra karaktärerna kommer till insikter som utvecklar dem på olika vis, och av misstag har jag fått reda på att även Hercule kommer att komma till nya, betydande, insikter gällande hat och kärlek.
1) att alltfler läser s.k. skräplitteratur och inte lär sig något om litterär kvalitet. Dock kanske detta skulle få fler att vilja läsa? För jag tror att det ligger något i Camilla Läckbergs påstående att det är ”kulturelitens fel att vanligt folk tröttnat på att läsa böcker”. Hon skriver om att det är så skönt att inte behöva ha prestationsångest över vilken litteratur det är hon läser, och istället bara ”kunna sätta sig ner med en bok och tänka på något helt annat en stund”. Hon diskuterar också faktumet att vissa tycker att det är viktigare vad man läser än att man läser; ”Det är just det förhållningssättet som gjort att många människor lämnat skolan fast beslutna om att aldrig mer – någonsin – läsa seriös litteratur.”
SvaraRaderaAtt helt ta bort alla kvalitetsbegrepp inom litteratur och svenskämnet kanske skulle göra att fler skulle läsa, men vad är viktigast: vad man läser eller att man läser?
2) Det är väl i princip det jag pekat på ovan och i föregående frågor – att det kan förstöra läslusten. Dessutom tolkas litteratur olika från person till person, och en bok som bygger upp en persons bildning kanske inte gör det för en annan.
1. Avsaknaden av ett kvalitetsbegrepp inom litteraturen skulle öppna upp för diskussionen om vilket språkbruk som är det ”rätta” i böcker. Jag tror att det är möjligt att behålla den grammatiska korrekthet som idag återfinns i de flesta böcker, men att det samtidigt skulle kunna gå att skapa mycket större variation. Om en ser till författare som t.ex. Khemiri så tycker jag att hans böcker ofta frångår normen inom den litterära världen rent språkmässigt, men de besitter enl. mig (och många andra) trots det någon form av litterär kvalitet. Sättet han skriver sina böcker på är otroligt unikt, och jag tror att fler författare skulle skriva, var och en med sina egna sätt att uttrycka sig på, om de inte var så viktigt att skriva en bok på ”rätt” sätt(som jag tycker att det är idag).
SvaraRaderaI det långa loppet skulle detta kunna infiltrera svenskämnet såväl som det svenska språket. Jag vet inte om jag skulle kalla det en risk egentligen, men det skulle åtminstone innebära att vi börjar ifrågasätta varför det finns ett ”fint” sätt att bruka språket och ett ”fult”. Det skulle alltså absolut kunna innebära risker för svenskan som den ser ut idag, men det i sig tror inte jag behöver inte vara någonting negativt.
Vissa menar att en anledning till att hålla kvar ett begrepp som litterär kvalitet skulle vara att vi läser vissa böcker för att de definierats som just litterärt kvalitativa. Att de(ofta klassiker) besitter den litterära kvaliteten skulle alltså vara anledningen till att vi läser dem – och om inte begreppet fanns/såg ut som det gjorde så skulle vi sluta läsa dem. Om så är fallet så skulle inte jag säga att dessa böcker faktiskt är kvalitativa rent litteraturmässigt, eftersom de då tydligen läses av människor bara för att de ”ska” läsa dem. Det skall inte vara ett tvång att läsa en bok, ett tvång som en gärna slipper undan om en har den möjligheten. Om vi verkligen menar att boken är genuint bra på ett litterärt plan så skall den inte behöva vara beroende av att blivit stämplad som ”litterärt kvalitativ” för att fortsätta läsas.
Jag tror att vi påverkas av de böcker vi läser och så småningom uttrycker oss på ett sätt som stämmer överens med böckerna. Å ena sidan tycker jag personligen att det är viktigt att fortsätta läsa klassiker osv. för att det är viktigt att kunna föra vidare och förstå det språk som används däri. Det skulle vara synd om många av de ord som användes mer frekvent förr i världen skulle försvinna, men om så å andra sidan skulle bli fallet så beror det ju trots allt på att orden inte behövs längre. Att lära oss ord för att de användes förr, men inte längre, känns onödigt.
2. Som jag skrev innan så riskerar det att hamna på en ”elit” att välja ut dessa böcker, vilka utgår från sin definition av litterär kvalitet, vilken då inte nödvändigtvis måste stämma överens med alla andras definition. Oavsett vem det är som väljer dessa böcker så tror jag att det i princip är omöjligt att hitta en bok som passar alla, eftersom vi såklart tycker om olika saker.
Jag tror inte att det är nödvändigt att styra barnen/ungdomarna att läsa svårare och svårare böcker hela tiden för att de skall utvecklas. Jag tror att vi vill utvecklas och lära oss mer men att vi, då vi upplever det som ett tvång, inte finner samma nöje i det. Om litteraturen skulle vara ett prestigelöst område där alla böcker bedömdes ha samma värde så skulle heller ingen läsare vara ”mindre bildad” bara för att hen tycker bättre om ”skräplitteratur”. Om vi inte hela tiden envisades med att dela in ALLT och ALLA i olika fack så tror jag att vi skulle tillåta oss själva att vandra utanför gränserna dessa påhittade fack sinsemellan mycket oftare.
Feministisk metod - Den vidunderliga kärlekens historia
SvaraRadera1)
Boken handlar om en stum, döv och missbildad man vid namn Hercule Barfuss som kan manipulera människors tankar genom telepati och på grund av hans defekta ansikte alltid bär mask. Han föds samtidigt som en kvinna, Henriette Vogel, på en bordell under tidigt 1800-tal och delar en kärlek med henne som övergår människans förstånd. Vid 11 års ålder måste de båda lämna bordellen för att skickas åt olika håll och efter det får vi följa Helrcules hårda tillvaro i vilken han försöker återfinna Henriette. Efter att Hercule varit inlåst på mentalsjukhus en längre tid räddar en munk som heter Julian Schuster honom för att sedan ta honom till Vatikanen i förhoppningar om att ett sällskap där skall ta hand om honom bättre. Sällskapet tror han vara satansdyrkare vilket till slut leder till att han flyr med hjälp av Schuster som i samma veva tar livet av sig och får, utan avsikt för det, sällskapet att tro att Hercule ligger till grund för hans död. Efter denna händelse jagas han av sällskapet samtidigt som han själv är på jakt efter Henriette. Hercule finner tillslut Henriette som älskar honom lika mycket som han älskar henne och de börjar genast träffas diskret inför Henriettes man. De får ett barn tillsammans och efter det blir Henriette mördad av de som skulle ha mördat Hercule då Hercule tidigare under natten för att göra det mörkt för ögonen på Henriette satte hans mask på hennes ansikte. Efter det följer hans hämnd på alla som någonsin velat göra honom illa och han uppslukas av hat och sorg. När han bara har en kvar att mörda av de han hade tänkt sig hör han Henriettes röst inom sig berätta att människorna inte är hans riktiga fiende utan att där är hatet. Efter det kommer han till insikt om att kärleken övervinner hatet och att hatet endast kan förgöra, aldrig återskapa det vackra som var.
Amanda winberg
2)
SvaraRaderaOm man skall tyda textens budskap utan någon särskild infallsvinkel kan man tolka det som att författaren vill kritsera de ytliga ideal som tillvaron idag präglas av och att han möjligtvis även vill påvisa hur hat aldrig kan vara konstruktivt utan bara förödande för såväl hatande personer och personer som utsätts för hat. Att andra krafter så som kärlek är starkare och besitter förändrande egenskaper. Man skulle också kunna se det så att Carl Johan Vallgren vill kritisera hämnd i största allmänhet. Att han dramatiserar huvudkaraktärens kärlek väldigt mycket för att ge ett extremt exempel på total avsaknad och total sorg för att sedan mena att oavsett sorgens tyngd kan inte hämnd frigöra dig från den. Alltså två olika budskap man kan utgå ifrån om man vill som jag anser fungerar då han bygger upp boken på ett vis som får båda tolkningarna att vara logiska i förhållande till alla säregna element boken innefattar. Exempelvis finns det en orsak till varför Hercule är vanskapt på dessa olika sätt ur båda perspektiven. Ur perspektivet ”Hat mot Kärlek” styrker det tesen kärleken övervinner allt, så även ytlighet osv. Ur perspektivet ” Hämnd är aldrig rätt” styrker detta tesen då man kanske lättare förstår deras kärlek, hur innerlig den är, och på så vis tar kärleken på mycket större allvar för att sedan lära sig att inte ens den här stora kärleken som med våld förintades skall ge upphov till hämnd för att se till rationella argument.
Om man däremot skall tolka det ur ett feministiskt perspektiv kan jag varken identifiera underliggande kvinnofientliga budskap eller feministiska. Jag tror inte att författaren hade detta ämne i åtanke när han skrev boken och av den anledningen finns det som sagt inte underliggande budskap som talar för det ena eller det andra. Däremot kan man hitta generella antaganden om kvinnor och män som beskrivs i boken, och som bidrar till små budskap för läsaren att tolka in, vilka är väldigt könsstereotypa. Det enda budskap jag skulle kunna ta ut ur texten med det feministiska perspektivet i åtanke är att kärleken är det största, mest centrala och betydande i människors liv. Det kan jag ur ett feministiskt perspektiv tycka är ett bakåtsträvande budskap då kvinnor historiskt sett har haft svårt att frigöra sig från sina män just på grund av denna inställning till livet. Och då kvinnor är den största målgruppen idag för kärleksromaner som denna åtminstone kanske framstår att vara är de kanske även de som till stor del kommer att beröras av budskapet idag. Den som dock blir förkrossad och deprimerad i boken av kärlekens frånvaro är trots allt en man, men då han är en förtryckt man kan han möjligtvis liknas vid eller vinna sympati hos kvinnor då de kanske lättare känner igen sig i förtryck än män. På så sätt skulle buskapet kunna rikta sig till kvinnor fastän det inte behöver vara så och därmed upprätthålla den livsåskådning många, ur deras egna perspektiv, maktlösa kvinnor har.
3)
SvaraRaderaa)
Karaktärernas roll ur ett feministiskt perspektiv
1- Hercule Barfuss: Den oreflekterande och förtryckta mannen som kan likställas vid en könslös. Defineras av omgivningen främst utifrån sitt utseende men av läsaren främst utifrån det förtryck han möter. Har komplexa tankar och en komplex utveckling boken igenom. Kan kontrollera sitt öde.
2- Henriette Vogel: Den åtråvärda kvinnan som defineras av sitt vackra utseende vilken vi inte alls känner och får ta del av tankar ifrån. Utvecklas inte under bokens gång, hon föds av glädjeflicka, fostras till glädjeflicka och slutar som det.
3- Julian Schuster: Den goda mannen med makt.
4- Barnaby Wilson: Den komplexa självständiga mannen.
5- Aurelio Rivero: Ond man med makt
6- Sebastian de Moro: Ond man med makt
7- Johannes Langhans: Ond man med makt
8- Vastestierna: Ond kvinna utan något större inflytande i romanens handling i stort. Impulsiv grevinna.
b)
SvaraRaderaMan kan ganska tydligt se hur de som tydligt definieras som män har höga maktpositioner i boken. Då Hercule Barfuss inte enligt mig definieras som man på det sättet som de andra manliga karaktärerna utan snarare som en mytisk varelse vilken saknar kön kan jag tycka att han inte symboliserar varken det ena eller det andra i det stora hela. Jag kan däremot tycka att vi som läsare har en mer human bild av honom och av den anledningen kan definiera honom som förtryckt man. Att han till exempel på något sätt kan kontrollera sitt öde och få saker att hända för att t.ex. hitta Henriette är väldigt typiskt tycker jag för hur män porträtteras inom litteratur som följer könsstereotyper generellt. Kanske hade man en tanke om att både kvinnor och män skulle kunna identifiera sig med Hercule då man skapade detta distanserade förhållande mellan honom och människor men misslyckades att göra det fullt ut. Kvinnor är generellt väldigt maktlösa i boken och måste dra till med drastiska åtgärder för att förändra saker runt om kring sig. Som när grevinnan han hjälpte i poker låste in honom för att göra anspråk på makt eller då Henriette skar av penisen på mannen som köpte henne för andra gången då han första gången misshandlat henne av värsta slag. Kvinnorna figurerar på det viset i boken som ointellektuella individer vilka ger utlopp för frustration genom våld i brist på språklig kompetens. Dessa handlar som Hercule gör då han är som dummast i hela boken, dvs. då han skall hämnas genom våld på människor. De förlöjligas enligt mig då i slutet av boken då Hercule som visat prov på intelligens kommer till insikt genom Henriette att hämnd och hat är fel då kvinnorna i boken handlat på samma vis men inte alls funderat vidare över det.
c)
Enligt mig lever de i ett patriarkat då jag som sagt anser att de personer i boken som har makt, intelligens nog att strategiskt förändra sin omgivning och faktiskt skapar en fördelaktig förändring för sig själv män. Grevinnan och Henrietta slutar det olyckligt eller inte alls för, de är impulsiva varelser medan männen är strategiska med tydliga livsmål. Att Henrietta attraheras av en ”ful” man är också det någonting anmärkningsvärt. Jag får väldigt svårt att föreställa mig en roman berättandes om en extremt ”ful” kvinna som skulle dyrkas och älskas av en man. Detta kan man tolka på två olika sätt, antingen på ett positivt sätt då man kan anta att Henrietta inte är en ytlig varelse utan en människa som ser till det inre, dock i denna tolkning kan man inte frångå stereotypen av kvinnan som utstuderad och reflekterande som kontrast till mannen som inte behöver beräkna allt i minsta detalj för att överta makt. Å andra sidan kan man tolka det som att Henrietta inte alls reflekterar över att han är ful utan bara ”tillhör” honom på det viset som kvinnor bara ”tillhör” män i alla tv-program om lyxiga hemmafruar osv. De har ofta ingått i en väldigt ytlig relation från mannens sida då de behöver se bra ut på alla sätt och vis men mannen för att han är man och (oftast) tjänar pengar inte behöver anstränga sig det minsta för att tillfredsställa kvinnan. Oavsett hur man väljer att tolka detta kan man konstatera att olika spelregler gäller för olika kön i boken och det kanske egentligen inte spelar någon roll vilket av de två könen som detta får goda konsekvenser för om man konstaterar att ”goda konsekvenser ”är väldigt relativt och subjektivt.
4)
SvaraRaderaJag finner det väldigt svårt att inte applicera de principer och strukturer på dagens samhälle då jag kan tolka de till så tydligt influerade av samhällsnormer. Som jag tidigare beskrev en alternativ tolkning av varför Henrietta valde att vara med en ”ful” man då han delvis verkar uppsatta henne för hennes skönhet och hur det liknas vid lyxhustruars relationer med ”fula” män, tycker jag att det jag identifierat i boken kan sammankopplas med förväntningar på kvinnligt och manligt även i verkligheten. Kanske beror detta på att jag själv är kopplad till denna värld och inte kan tolka boken på annat sätt än det jag känner till från min verklighet, eller för att författaren var kopplad till denna värld och därför inte kunde undgå att skriva om kön med stereotyperna i åtanke. Det kan likväl vara så att både min och hans uppfattning av verkligheten spelar roll i mina tolkningar. Någonting jag tycker är väldigt talande för en könsstereotyp skildring är det faktum att Hercule aldrig någonsin reflekterar över att alla runt omkring honom ofta dör och kommer till skada tack vare honom. Jag hade nog förväntat mig att han skulle bli väldigt självföraktande och ångerfull för att själv ta åt sig skulden av denna förödelse. Men trots att Schuster dör, att de på cirkusen dör och att Henrietta dör tar han aldrig på sig någon skuld för deras död utan blir ledsen för vad som hänt men inte mer. Kanske reflekterar jag över detta för att jag själv skulle ha gjort så och eftersom att jag är kvinna och lärd till att vara passiv och eftertänksam. Detta kan man se bland flickor och pojkar på låg nivå i skolan tycker jag. De som förväntas vara lugna, beräknande och förutsägbara är flickorna och de visar sig väldigt tydligt också då man uppgett en problematik i att tjejer inte får lika mycket tid av lärare som killar då tjejer inte ”behöver” den för att de är så långt gången i mognaden eller för att de är lugnare. Även har tjejer idag generellt bättre betyg och även det kan vara ett direkt resultat av den självrättfärdigande mannen som aldrig behöver motivera sina handlingar eller reflektera över sin omgivning för att skapa sig en maktposition då den naturligt tillskrivs honom. Jag kan även se hur maktpositionerna i boken representerar maktfördelningen i verkligheten. Att det finns fler Vd:s som heter Johan än vad det finns kvinnor är en skrämmande men effektfull statistik för att maktfördelningen är ojämn vilket som sagt boken speglar. Jag har ingen källa längre till den där statistiken men oavsett om man är kritisk till statistiken eller inte kan man nog medge att männen är överrepresenterade vad gäller maktpositioner.
5)
SvaraRaderaJag tror jag blandade fråga 4 och 5 under fråga 4.
Dock för att konkretisera detta kan jag säga att de vad jag uppfattar är omedvetna beskrivningar av könsroller är den att kvinnan är väldigt impulsiv, oförutsägbar och ointellektuell genom de två kvinnornas drastiska handlingar som jag har beskrivit ovan. Den man som beskrivs har makt och behöver inte reflektera över sin inverkan på människor runt omkring men är för den skull inte ointellektuell utan tvärt om ägnar sig åt lyrik och komplexa funderingar samt kan komma till insikter. Männen är på olika sätt varierade i karaktärer medan kvinnornas utformning är väldigt ensidig. Männen har väldigt många olika egenskaper om man samlar ihop de alla männen och sammanställer en lista över egenskaper som män kan ha jämfört mot de få egenskaper som skulle finnas på den lista över vilka kvinnor kan ha. Även om man hade valt att beskriva kvinnor med en god egenskap som exempelvis intellektuell ser jag ett problem i att beskriva ett kön med en och samma egenskap då det bidrar till upprätthållandet av en syn på könet som definierande för hela ens karaktär.
6)
Budskapet jag definierade utan att ha någonting speciellt i åtanke tycker jag kan vara förenligt med de omedvetna roller man beskriver i romanen men jag tror inte att Carl-Johan Vallgren hade för avsikt att skapa en könsstereotyp roman. Jag tror som sagt att antingen det budskap om ”hat mot kärlek” eller ”Hämnd är aldrig bra” var vad författaren ville förmedla och då kan det vara användbart att ta hjälp av dessa redan skapade karaktärer, som då tyvärr baserar sig på kön tack vare de redan existerande normerna, för att inte behöva skriva långa kapitel om var persons framtidsmål, intressen osv, det finns på det sättet redan existerande karaktärer att använda som alla känner till. Som till Harriette som man inte behöver få så många känslobeskrivningar ifrån för att veta hur mycket hon älskar Hercule. Den kärleksfulla kvinnan är redan en karaktär för människor i verkligheten och kan användas i boken för att utan stora ansträngningar få läsaren att förstå att det är en ödmjuk person som kan älska. Andra metoder behövs till exempel för att förstå att den här mannen också kan göra det, alltså Hercule. Då måste man skapa en ny karaktär som människor inte känner igen sedan innan och det är väl egentligen vad jag gillar och kan upphöja i denna bok. Man skapade en man som är beroende av en kvinna, trots att kvinnor och män i stort skiljer sig mycket ifrån varandra osv., men den aspekten är en väldigt positiv beståndsdel skulle jag säga. Om man jämför budskapet jag kunde urskilja ur ett feministiskt initiativ med de omedvetna rollerna kring kön han beskriver kan jag tycka att det speglar den fastlåsta kvinnan i form av Harriette som skildras. Att kärleken är det största och det enda betydelsefulla i livet känns som ett budskap Hercule och andra män i boken kan ha råd att ta på allvar. Att dock Harriette skall fokusera på det och också gör det i boken tycker jag är en dålig utformning av karaktär ur ett feministiskt perspektiv då man tydligt kan se förtrycket av henne i alla lägen av män på olika sätt och vis och det borde vara viktigt att göra sig av med istället för att skaffa sig en rätt man.
Jag vet inte riktigt varför jag inte kunde publicera allt i ett inlägg, det stod att tecknen var för många. I vilket fall är jag Amanda Winberg om du missade det i det första inlägget! :-)
SvaraRaderaKomparativ tolkningsmetod
SvaraRadera1. Texten handlar om den vanskapte, dövstumme dvärgen Hercule Barfuss som har en förmåga att höra och styra andras tankar. Han föds på en bordell i Königsberg 1813, samtidigt som hans livs kärlek. Modern dör i födseln och Hercule själv klarar sig med nöd och näppe. Hans livs kärlek, Henriette Vogel, och han älskar varandra redan från första början. De växer upp på bordellen där de har en bra barndom tillsammans, tills den natt då den förskräcklige von Kiesinger (bara Hercule vet att det är just han tack vare sin förmåga) som skär av bröstet på en av kvinnorna i huset. Detta leder till ödesdigra konsekvenser och de älskande barnen måste skiljas åt när de är 11 år gamla. De vet inte var den andre tar vägen när de går skiljda vägar, men under tiden då de är ifrån varandra är bådas mål att hitta den andre och de överlever i hoppet om detta.
När Hercule blivit hemlös då han inte har bordellen längre är han nära döden, men blir då upphittad av den gode munken Julian Schuster som tar honom till Vatikanen. Där är det nära att Hercule dör igen, då två män (del Moro och Rivero) tror att Hercule är besatt, ”Det råder ingen tvekan. Pojken är besatt! Låt oss i Guds namn få ett slut på det här!” säger del Moro när han hört Hercule tala i sitt medvetande. Genom Hercules förmåga lyckas han i sista stund räddas av Schuster. Schuster själv tar självmord, då han ser en framtid han inte vill vara en del av. Man tror nu att Hercule är mördaren och sällskapet påbörjar sitt långa sökande efter Hercule. Nu följer en tid då Hercule reser (vandrar) runt och träffar olika människor samtidigt som han kämpar för sin överlevnad men framförallt så söker han efter Henriette. Men han hinner med en hel del innan de träffas igen. När de träffas igen för första gången på flera år är Hercule ännu en gång nära döden, men Henriette räddar honom. Hercule får bo med Henriette och hennes man. Henriettes man är en god man och räddade Henriette från hennes förskräckliga tillvaro i det hemska kvinnofängelset hon varit inspärrad i efter att själv ha blivit utsatt för gräsliga saker. Henriettes man är så förälskad i sin fru att han inte märker av att Hercule och Henriette har ett förhållande bakom hans rygg, och när deras barn föds verkar han inte ha en tanke på att det inte skulle vara hans och Henriettes. De skyddar Hercule från de mystiska män som frågar efter honom, men en natt lyckas en apa bryta sig in i hemmet och döda, vem han tror är, Hercule. Men i själva verket dödar han Henriette som sover i Hercules säng med hans mask på sig. Detta är det värsta som kan hända Hercule. Han är så uppfylld av hat, och hämnas de som har varit inblandade i mordet genom att döda dem. Dock hindrar Henriettes röst honom att döda det sista offret, då han inser att hatet förstör honom och att kärleken är det viktiga.
Sedan följer en avslutning där man bland annat får veta att Hercule fick en lysande karriär i Amerika, att han träffade två till kvinnor och att han fick många barn.
2. De viktigaste komponenterna i texterna har enligt mig varit:
SvaraRadera• Hercule själv. Det har varit mycket intressant att följa honom och fått ta del av hans tankar. Med tanke på hans utseende, att han i boken beskrivs som ett monster, är det intressant att få ta del av hur han bemöts av omgivningen, vilket också visar på hur ”viktigt” det yttre är för många.
• Budskapen. Boken innehåller flertalet fina budskap enligt mig. Ett av dem är att hat är farligt och att man inte skall hata. Ett annat budskap är att man inte skall döma människor utifrån det yttre. Man behöver inte vara ond/ dum i huvudet/ besatt/ demonisk/ djävulens skapelse för att man ser ut som ett monster.
• Skrivsättet. Vallgren skriver otroligt bra och att han använder sig av ett romantikinfluerat sätt är ett plus, då berättelsen börjar i det tidiga 1800-talet är något jag tycker är mycket bra. Dessutom är det väldigt proffsigt att lyckas få med så mycket tidstypiskt och historiskt från denna tid.
• Säkerheten gällande det historiska som tas upp i boken gör den mer trovärdig då Vallgren väver in det på ett väldigt snyggt sätt.
3. När jag började läsa denna bok kom jag direkt att tänka på Isabel Allende, en känd chilensk författarinna. Jag gillar henne väldigt mycket, och just hennes skrivsätt är väldigt likt Vallgrens. De två sista punkterna ovan är också med bland de viktigaste komponenterna när jag läser en Allendebok. Det finns också en del samband mellan innehållet i deras böcker, då Allende skriver mycket om kärlek: omöjlig kärlek, förbjuden kärlek, oövervinnlig kärlek osv. och i Den vidunderliga kärlekens historia är huvudtemat kärlek. I Allendes Ödets dotter handlar berättelsen om Eliza och hennes sökande efter (vad hon tror) är hennes livs kärlek och man får följa hennes resa, som är fylld av upplevelser, genom halva boken. Saker och ting blir inte riktigt som hon trott. I boken får man också ta del av Tao Chi'en, Elizas resekamrat, som är kines och man får ta del av hur han, som kines i Amerika, behandlas under mitten av 1800-talet. Precis som i Den vidunderliga kärlekens historia utspelar sig berättelsen på 1800-talet och skildrar ”missplacerade” människors liv, stora känslor, kvinnornas situation, förtryck, prostitution, historiska händelser tidsperiod med mycket, mycket mera.
Porträtt i sepia av Isabel Allende handlar delvis om en man, Severo del Valle, som älskar den mycket vackra unga kvinnan Lynn. Precis som för Hercule så hjälper bilden av och kärleken till kvinnan honom genom svåra tider och sorg. Ett konkret exempel ur Porträtt i sepia: ”Bilden av den där tysta flickan, oberörd som en vilande katt, följde honom under de svåra uppväxtåren och genom sorgens plåga.”
Ett konkret exempel ur den vidunderliga kärlekens historia: ”tanken på Henriette Vogel höll honom vid liv”
Båda berättelserna slutar dessutom med ett olyckligt öde för dessa kvinnor, båda dör. Männen tar det till en början mycket hårt, men båda lär sig att leva med faktumet att deras kärlekar har dött och lever vidare med andra kvinnor som de bildar familj med.
Dessutom är många av Allendes verk precis som den vidunderliga kärlekens historia surrealistiska.
4. – Texten har stark koppling till (ovannämnda) verk. Den är dessutom en tolkning av klassikern Skönheten och odjuret, båda berättelserna handlar om kärlek mellan en kvinna som ses som mycket vacker och en man som ses som ett monster.
- Jag tycker det är fint med tolkningar av gamla klassiker, såsom Skönheten och odjuret, och jag tycker om både Allende och Vallgren, så jag ser dessa kopplingar som en fördel.
- Trots alla dessa likheter så anser jag att den är originell. Den utspelar sig på andra platser än Allendes berättelser och det är inte ofta man får ta del av ”monstrets” perspektiv. Man har talat om att det finns en hel del kopplingar mellan Den vidunderliga kärlekens historia och Mary Shelleys Frankenstein, men i den berättelsen får man inte följa ”monstret”.
1.Den vidunderliga kärlekens historia handlar om Hercule Barfuss och hans liv under 1800-talet. Hercule är sedan födseln missbildad, och den allmänna uppfattningen är att han är väldigt ful. Han är dessutom dövstum, men han har ett speciellt sätt att kommunicera. Han kan nämligen ta sig in i folks hjärnor och läsa av deras känslor samt plantera nya känslor tankar hos dem.
SvaraRaderaSamma natt som Hercule föds, kommer även en vacker flicka vid namn Henriette Vogel till jorden. De båda växer upp tillsammans på en bordell under deras 11 första levnadsår, och kärlekens som utvecklas de båda sinsemellan är ömsesidig och otroligt stark. De kommunicerar med varandra genom tankarna, och eftersom Harriet växt upp med denna kommunikationsmetod så är det ingenting som skrämmer henne. När de är elva år leder vissa omständigheter till att de splittras, och under resten av boken får läsaren följa Hercules sökande efter Henriette. Hans väg kantas av stora problem som orsakats av hans utseende samt hans gåva. När de tillslut återförenas dröjer det inte lång tid innan Henriette blir mördad, och bokens andra hälft handlar om Herules hämnd på alla han beskyller för hennes död. I slutet kommer Hercule tack vare att Hariette pratat med honom från döden fram till insikten om att hans hämnd inte kommer göra att han får henne tillbaka. (Det är så himla mycket som händer i den här boken att det blir väldigt svårt att göra en omfattande men kortfattad sammanfattning).
2.Jag kan tänka mig två huvudsakliga budskap med boken. Det ena skulle kunna handla om en kritik mot hur vi lätt dömer människor bara för att de ser ut på ett annat sätt än vad normen är/vi är vana vid. Det går att tolka det på många olika sätt. Det skulle, på samma sätt som Frankensteins monster, kunna ses som en skildring av vår invandrarfientlighet. Människor som inte ser ut precis som oss bemöts på ett helt annat sätt än ”etniska svenskar”.
Sen tror jag också att sensmoralen skulle kunna vara, precis som Amanda tog upp, att ”hämnd aldrig är bra”. Detta tycker jag blir väldigt tydligt då henriette efter sin död talar till Hercule och han kommer till insikten om att hon är förlorad, vad han än gör. Han slutar då hämnas de skyldiga och försöker äntligen gå vidare med sitt liv. Först då kan han bli lycklig igen, och läsaren lämnas med uppfattningen om att hämnd är någonting negativt!
A) Huvudpersonerna är:
Hercule Barfuss; Vanskapt man som blir särbehandlad pga. sitt utseende.
Henriette Vogel; Kvinnan som Hercule älskar. Hennes utseende omnämns flera gånger och hon beskrivs som otroligt vacker.
Julian Schuster; En manlig munk som räddar Hercule från dårhuset.
Wilson; Cyklopen som introducerar Hercule för de andra i varietésällskapet.
Aurelio Rivero; Jesuitisk kardinal, beskrivs som ond
Sebastian del Moro; Aurelios inkvisitor, beskrivs också som ond
Bröderna Moosbrugger; två män av ond karaktär (aktuella under Hercules tid på asylen).
Vastestierna; En kvinna som lurar Hercule att hon skall hjälpa honom hitta Henriette, men lurar honom istället efter att han hjälpt henne fuska i poker.
B) Bokens största kvinnliga karaktär är ju Henriette, och det läsaren från första början får reda på är att hon föds helt utan komplikationer och är väldigt vacker. Hennes främsta drag verkar vara hennes skönhet och hennes goda hjärta. Hon hamnar i hemska situationer som männen i hennes omgivning försatt henne i, hon har ingen direkt påverkan på sitt eget liv och dess utformning. Då hon försöker slå tillbaka (I bråket med mannen vars penis hon skär i med ett rakblad) blir konsekvenserna för hennes del ödesdigra då hon hamnar i fängelse och är på väg att gå under. Lyckligvis för henne kommer den gode mannen (vars namn jag ej minns) och hjälper henne. Dvs. kvinnan blir straffad då hon försöker gå emot maktinnehavarna tillika männen, och hon kan endast undkomma straffet genom en mans beskyddande hand.
När slutet så småningom nalkas för Henriette så är mordet ett misstag. Hon får ta konsekvenserna av att Hercule skaffat sig fiender (trots att han enligt mig inte heller förtjänade dessa fiender).
SvaraRaderaDe drag som jag tycker en kan utläsa att Henriette har är så vanligt förekommande i litteratur att jag först inte ens reagerade på dem som negativa. Hon tar rollen av den maktlösa, vackra och godhjärtade kvinnan som är väldigt vanliga. Det negativa med detta är såklart att det leder till att människor som läser böcker, tidningar eller ser på film så småningom får bilden av att kvinnor skall vara och bete sig på detta sätt.
Precis som Amanda skrev så håller jag med om att det är lite svårt att placera Hercule helt och fullt i rollen som man. Trots att hans biologiska kön är manligt så tycker jag att hans personlighetsdrag är ganska diffusa. Han har ingen direkt makt över andra som övriga män i boken, däremot har han mer makt över sig själv än Henriette. Även om andra människor styr en stor del av hans liv så har han tillslut möjligheten att själv ta tag i saker och ting för att göra dem till det bättre för honom själv. Han blir liksom Henriette straffad för detta, men i hans fall löser det sig så småningom.
Övriga manliga karaktärer har till övervägande del onda och oresonerliga personlighetsdrag. Mannen tar även rollen av det handlande könet, då de alltid har möjlighet att påverka saker och ting.
Något mönster som går att återfinna i de flesta karaktärer tycker jag är att männen hela tiden beskrivs som och ganska obarmhärtiga. Eftersom det är färre kvinnliga karaktärer är det svårt att se några tydliga mönster. De skiljer sig dessutom mycket ifrån varandra. Men en sak de har gemensamt är att ingen av dem egentligen behövs för att föra berättelsen framåt. De större scener då de är inblandade orsakas alltid av män. (T.ex. då Henriette skär en man med ett rakblad så är det en handling som tvingats fram av mannen.)
C) Jag har väl kommit in på detta redan, men som sagt så är det männen som alltid har makten över både sina egna och kvinnornas liv. Relationen dem sinsemellan blir således att kvinnan hela tiden framställs som mannens underlägsne. Hon agerar aldrig utan en mans inverkan. Kvinnornas
4 och 5. Jag tycker absolut att den bild som jag som läsare får stämmer överens med hur många verkar uppfatta män och kvinnor. Kvinnor i media osv. beskrivs ofta först och främst utifrån deras utseende, och därefter efter vad det gjort. Då t.ex. Petra Meede var programledare för eurovision nu härrom veckan stod det dagen efter i tidningarna om vad hon haft på sig och hur hon sett ut. Ingenting om hennes insats som programledare. Kvinnan reduceras till sitt utseende och deras förmågor går således ofta förlorade för de som läser. Män bedöms istället oftast efter sina handlingar. En annan sak som jag kan känna igen från boken och som avspeglas i vårt samhälle är att männen ofta har förväntningarna på sin sida. En man kan gå in i någonting och ingen ifrågasätter hans plats och vad han vill göra. Om en kvinna skulle göra samma sak uppfattar jag det som att hon skulle behöva argumentera mycket mer för sin sak och verkligen bevisa att hon KAN. Män ger mer villigt upp sin plats i det offentliga rummet till andra män än till kvinnorna, som måste kämpa för att få plats. I boken ges kvinnorna inte direkt chansen att ta denna plats överhuvudtaget.
Detta innebär konkret att kvinnors kompetens oftare blir ifrågasatt, och de måste kämpa mycket mer för sin sak. I boken är det, precis som Amanda skriver, ingen kvinna som kommer någonvart med sin kompetens. De saker de åstadkommer görs under press och är en sista och senare bestraffad utväg som de måste ta till.
Någonting som är ovanligt med den här boken måste jag dock säga är att det faktiskt är en man som löper barock och ger upp sitt liv då en kvinna dör. Ofta brukar det vara just kvinnor som har detta beteende i böcker, vilket jag tror gör att en bild av den okänslige mannen porträtteras. Här är det dock OK för mannen att visa känslor. Hercule är även väldigt utsatt för förtryck och tvingas dölja sitt yttre för att bli bemött på det och det sättet. Återigen tar han rollen av ”kvinnan” som ofta är offret och den utsatta. Det är nog delvis därför både jag och Amanda har svårt att säga att han representerar ”mannen” riktigt, eftersom han ges så många typiska ”kvinnliga” attribut. Silkesmasken som han måste bära skulle kunna representera smink/andra saker kvinnor gör med sina kroppar för att dölja dem/förvränga. (Ej accepterad av samhället om han ej ser ut på ett visst sätt.) Jag tror kanske inte att författaren hade detta i åtanke då hen skrev boken, men om en ser det ur ett feministiskt perspektiv så är det trots allt möjligt att läsa in det i texten.
SvaraRadera6. Jag tror inte att Carl Johan Vallgren hade någon egentlig agenda att skriva en ”korrekt” bok ur ett könsperspektiv, utan syftet var nog snarare något utav de jag nämnde i fråga 2. Det är absolut möjligt att, som jag gjort i de tidigare frågorna, läsa in feministiska ståndpunkter och saker att kritisera i boken, men jag tror inte att detta nödvändigtvis var någon Vallgren funderade på just då. Jag tycker att Amanda beskrev det jättebra då hon sade att han antagligen använder sig av dessa stereotypiska könsskildringar för att slippa gå in alltför invecklat och börja förklara hur alla karaktärer är. Att istället utgå från en kärleksfull kvinna sparar honom som författare mycket tid och ansträngning. Jag tycker absolut att detta är otroligt tråkigt, eftersom det absolut inte främjar att könsrollerna i böcker (och indirekt även i det verkliga livet, då jag utgår från att vi påverkas mycket av vad vi läser/ser) krossas. Genom detta sätt att skriva låses endast könsrollerna fast ännu hårdare.
Jag tycker slutligen att om en skulle leka med tanken om att skriva om boken och då låta alla män bli kvinnor, och kvinnorna bli män (alltså, alla egenskaper skulle vara kvar, det skulle i princip bara vara namnen som ändras) så skulle det nog förbrylla många. Jag tycker inte att en bok är bra ur ett könsperspektiv är bra så länge det känns otänkbart att byta kön på karaktären/karaktärerna. Då utgår författaren ju vissa könsnormer som finns, och låter läsaren spinna vidare utifrån dessa. Då kommer den uppfattningen läsaren har bara bli än starkare, eftersom den gång på gång bekräftas.
Sara Östblom
en vidunderliga kärlekens historia - Komparativ metod
SvaraRadera1. Den vidunderliga kärlekens historia handlar om Hercule Barfuss, en dövstum dvärg med allvarliga missbildningar och handikapp som föds på en bordell i Tyskland 1813, och hans kärlek till Henriette Vogel, som föds på samma bordell, samma natt. På grund av sina handikapp utvecklar Hercule redan i livmodern en förmåga att ”läsa” andras tankar och känna av deras känslor. Därför kan han också kommunicera trots att han varken hör eller talar. Hans förmåga är så utvecklad att han till och med kan styra människors tankar och känslor och överföra budskap om dåtiden och framtiden till dem.
Berättelsen följer Hercules genom livet, där han gång på gång möts av fördomar, rädsla, hat, orättvisa och misstänksamhet. Han lever ett hårt liv och är nära att dö många gånger, men hans kärlek till Henriette, hennes kärlek till honom och hans övertygelse om att han ska få träffa henne igen håller honom vid liv. Han återförenas med Henriette igen men det slutar i en tragedi, som leder till att Hercule börjar ta ut sin hämnd mot alla de som har behandlat honom orättvist eller varit inblandade i Henriettes död. Han fylls av hat och låter det driva honom, till kärleken återigen räddar honom och får honom att sträva mot ett bra liv. Boken handlar även om utvecklingen av texkenspråket och handikappade och missbildade personers situation i Europa (och världen) under 1800-talet.
2. Det finns flera olika nivåer i berättelsen och många ”linjer” som den följer. Dels är det själva berättelsen – intrigen. Sedan är det budskapen, som bärs av karaktärerna, intrigen och motiven i boken. Det finns även andra viktiga budskap som är mer kopplade till samhället och mänskligheten men som visas upp med hjälp av individer. Listan visar de viktigaste inslagen i boken:
SvaraRaderaKaraktärer:
Skönheten-/odjuret-relation
Ett ”vänligt monster” och en vacker men utstött flicka
En ond man med makt som vill åt flickan
Intrig:
Strävan efter förening
Kamp mot orättvisa
Den älskades död och den älskandes reaktion
Motiv:
Villkorslös, oändlig kärlek som är ödet
De utstöttas situation och sammanhållning
Fysiska fel mot andlig/psykisk/mental renhet/skönhet
Budskap:
Kärlek som den största kraften
Makt som en förstörande kraft
Hat som ett resultat av rädsla/ensamhet
3. Jag ser väldigt starka kopplingar mellan denna bok och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame. Den boken handlar om flera olika karaktärer men huvudkaraktärerna är den missbildade men väldigt godhjärtade Quasimodo, den vackra, godhjärtade och väldigt populära Esmeralda och den onde, grymme och hatade Claude Frollo. Böckerna har många likheter och för att visa dem tänker jag gå igenom punktlistan ovan.
SvaraRaderaKaraktärer:
Skönheten-/odjuret-relation: Quasimodo och Esmeralda har inte samma sorts relation som Hercule och Henriette, eftersom Esmeralda inte älskar Quasimodo utan en annan, men hon är väldigt vänlig mot Quasimodo och hans kärlek för henne är gränslös. Den här sortens relation är klassisk och är ett sätt att visa på kärlekens villkorslöshet.
Ett ”vänligt monster” och en vacker men utstött flicka: Både Henriette och Esmeralda står lågt i samhället, Henriette är prostituerad och Esmeralda är zigenerska. Deras låga status kan vara ett sätt göra relationen med ”monstret” mer godkänt, då blir den låga statusens flickornas egna ”handikapp” och de får en koppling till ”monstret”.
En ond man med makt som vill åt flickan: Både herr von Kiesingen och Claude Frollo är män med makt som vill ha samma flicka som huvudkaraktärerna, men av andra orsaker. De drivs inte av ren kärlek utan smutsig lust. Deras ”rätt” att få flickan är viktigare för dem än flickan själv. Därför är de beredda att skada och till och med döda flickan om de inte kan få henne. Den här karaktären blir i båda böckerna en motsats till huvudkaraktären och ett sätt att visa att de riktiga monstren inte (alltid) är de som ser ut som monster.
Intrig:
SvaraRadera Strävan efter förening: Den drivande kraften i båda berättelserna blir huvudkaraktärens längtan efter den de älskar. Det blir deras mål med livet och det enda som håller dem levande under svåra tider.
Kamp mot orättvisa: Den här kampen finns hos huvudkaraktärerna som måste utstå orättvisa på grund av hur de ser ut. Men den finns även på en högre nivå och visas genom de utstötta, handikappade, missbildade, fattiga och kriminella personerna som finns runtomkring huvudkaraktärerna. Både Victor Hugo och Carl-Johan Vallgren försöker visa på hur sådana människor har behandlats orättvist genom historien.
Den älskades död och den älskandes reaktion: I båda berättelserna dör flickan. Det kanske är ett sätt att visa ännu mer på livets orättvisa, att de goda aldrig får lyckliga slut. Men det finns en stor skillnad i huvudkaraktärernas reaktioner. Hercule börjar drivas av hat efter Henriettes död men får sedan tillbaka kärleken. Quasimodo har ett ögonblick av starkt hat när han knuffar ner Frollo, men sedan klarar han inte av att leva längre. Men hans kärlek är så stark att den överlever döden, för när de försöker skilja hans skelett från Esmeraldas hundra år senare förvandlas det till damm. Inte ens som död klarar han av att finnas utan henne.
Motiv:
Villkorslös, oändlig kärlek som är ödet: Detta visas starkast i båda böckerna gneom att kärleken återvänder efter döden. Det visar att kärleken är så stark att ingenting kan stoppa den, och att man inte kan komma undan den.
De utstöttas situation och sammanhållning: Som jag skrev ovan visar båda böckerna på orättvisa som ”fel” människor får utstå. Men de visar också på att utstötta människor ofta kan skapa ett eget samhälle där alla (som är som dem) är välkomna. I Den vidunderliga kärlekens historia är det Barnaby Wilsons cirkus som ger gemenskapen, i Ringaren i Notre Dame är det Mirakelgården. Eftersom alla personerna är utstötta på grund av sina fel finns det större förståelse för fel och alla accepteras som de är.
Fysiska fel mot andlig/psykisk/mental renhet/skönhet: I båda berättelserna visar författarna en tydlig kontrast mellan fysisk fulhet och inre skönhet. Både åt ena hållet, fula människor som är goda inuti och det anra, människor som är helt ”rätt” i samhällets ögon men monster inuti.
Budskap:
SvaraRadera Kärlek som den största kraften: Det här är det viktigaste budskapet i båda berättelserna och ett klassiskt budskap som finns i väldigt många böcker. Ingenting är starkare eller större än kärleken och den kan aldrig förstöras.
Makt som en förstörande kraft: De människor som har makt i berättelserna, framför allt von Kiesingen och Claude Frollo, är förstörda inuti av sin makt. De tror att de styr genom makten men egentligen styrs de av makten. De hjälplösa, maktlösa personerna är de godaste i båda böckerna. Det här är ett klassiskt sätt att visa på ordspråket ”makt korrumperar”.
Hat som ett resultat av rädsla/ensamhet: Både von Kiesingen och Claude Frollo drivs av hat. Men genom att visa att båda männen egentligen vill ha flickan, visar författarna att deras hat kommer från deras ensamhet, rädsla för att inte vara önskade och vetskapen om att utan deras makt skulle de inte kunna få det de vill ha. Det här visar också på att hatet är mycket svagare än kärleken eftersom det inte är en kraft i sig, som kärleken, utan en känsla som uppstår från andra känslor och svagheter och drivs av dem.
4. Det finns en väldigt stark koppling mellan de två verken. Man skulle till och med kunna säga att det är två olika versioner av egentligen samma berättelse. Det stora teamet, om kärleken som den största kraften, är nog det vanligaste och mest klassiska temat i all (västerländsk) litteratur, i alla fall sedan romantikens tid.
SvaraRaderaVictor Hugos bok är en klassiker, en otroligt bra och älskad bok, ett mästerverk. Det är klart en fördel att kunna jämföras med den och likna den. Det är också bra att vara kopplad till en stark tradition av ett klassiskt tema, eftersom det temat är så populärt och alltid kommer att vilja läsas. Samtidigt är den här boken väldigt originell, den överaskar läsaren med sina ovanliga karaktärer och ”konstiga” berättelse. Det mest fascinerande och unika är beskrivningen av Hercules förmåga att ”läsa” tankar, som förmodligen inte beskrivits på samma sätt förut. Den är också ovanlig i sin tid och skulle förmodligen inte varit lika ovanlig om den kom under romantiken. Det finns också en stor skillnad mot Victor Hugos eftersom författaren inte behövt ”censurera” sig själv lika mycket, till exempel i beskrivningarna av bordellen, eftersom den getts ut i modern tid. Som sammanfattning är Den vidunderliga kärlekens historia en lyckad kombination av en stark koppling till klassiska verk/tema och originalitet. Därför blir den också bra.
Gabriellas tolkning, del 1:
SvaraRadera1. Den vidunderliga kärlekens historia handlar om en pojke som heter Hercule. Hercule föds döv, stum, väldigt kort, väldigt hårig rygg, utan händer och armar, han har inte häller några öronsnäckor och han har en tunga som är kluven på mitten som en orm. Han föds på en bordell så hand mamma är prostituerad. Hans mamma går bort när hon föder honom då hans huvud var för stort. Samtidigt så föds en flicka på bordellen som blir Hercules livskamrat, hon heter Henriette. Då Hercule saknar vissa egenskaper så har han istället andra egenskaper som vi andra inte har. Han kan prata med folk genom sitt huvud, så de gör hans tankar inom sig. På något sätt så kan han genom en slags telepati prata med andra styra andra och se det andra ser. En natt på bordellen så känner Hercule hur en man är i byggnaden. Då han inte kan prata så kan han inte varna någon av kvinnorna. Han känner hur mannen går in till en av de prostituerade, knyter fast henne i sängen och sedan skär av hennes bröst och sedan försvinner. Denna kvinna dör. När vackra Henriette blir elva så ska hennes oskuld säljas och då känner Hercule hur han som vinner Henriette är samma man som dödat kvinnan. Dock så hinner Hercule rädda Henriette genom sin telepati förmåga. denna man var dock mycket mäktig och detta skulle Hercule få betala för senare i sitt liv.
Henriette och Hercule skiljs sedan åt då bordellen läggs ner. Hon åker i väg med sin mamma och Hercule lämnas ensam. Under hela boken så tänker Hercule på att finna Henriette igen. I nästan varje kapitel träffar Hecule nya personer som tar del av hans liv. Vissa behandlar honom bättre och andra sämre. Han lever på ett kloster, ett dårhus, Vatikanen, på en cirkus. Han träffar en munk vid namn Julian Schuster som kom att betyda mycket för den vanskapte Hercule, då han räddar honom från dårhuset där Hercule nästan dog. Men han möter även ett flertal motståndare som den jesuitiska kardinalen Aurelio Rivero och hans inkvisitor Sebastian del Moro. Den som sedan ansluter sig till jesuiterna för att göra Hecules liv ännu mer olyckligt är tiggarmunken Johannes Langhans. Senare i boken när sedan Hercule får återse sin Henriette då är han otroligt lycklig. Hennes man som hon är gift med jobbar väldigt mycket så Henriette och Hercule får mycket tid tillsammans ensamma. Då Henriettes man inte kan få barn så blir hon gravid med Hercule men hennes man anar ingenting. Henriette föder en söt flicka som är frisk. En kväll så blir dock Henriette Vogel mördad av Johannes Langhans i sömnen då han trodde att hon var Hercule. Hon låg i hans säng och hade på sig Hecules mask. (som han alltid har på sig för att andra inte ska skrämmas av hans utseende) denna hade han lagt på hennes ansikte då Henriette hade störts av ljuset som kom från månen och den tända lampan i rummet. Hercule var inte i rummet när detta skedde.
Nu fårboken en nu vändning och man får följa hur han ger igen på människorna som har gett honom smärta. Detta beskrivs på ett väldigt brutalt sätt. Hercule är full med hat och han vill att de ska lida så som han har gjort.
I slutet när han ska döda den man som dödat Henriette så hör han sin älskades röst som säger att det är fel och att han ska leva kärleksfullt, då kärleken är starkare än hatet. Här kommer Hercules vändning och han gör som Henriette sagt. Han släpper hatet och flyttar istället till USA för att leva bland döv stumma och lära sig teckenspråk. Han får fler barn och alla ser upp till honom. Han får leva som en vanlig människa och dör lycklig, omgiven av släkt. Boken slutar med att Hercule nu ska få återse sin Henriette.
2. Boken innehåller väldigt mycket och jag tror att det finns flera budskap i boken men det som framgår mest är att man inte ska döma andra pga. Det yttre. Hercule bär ständigt en mask och jag tror att det symboliserar hur man ibland måste vara utåt för att bli omtyckt. Masken kan symbolisera masken som många har på sig varje dag, för att dölja vem man egentligen är. Jag hittar även buskap i boken om att man inte ska döma någon då t.ex. det finns män i boken som är väldigt religiösa som är otroligt elaka och onda men samtidigt så finns munken Julian som däremot är väldigt god och ärlig. Annars skulle man kunde se det som att man smutskastar de troende eller vill visa att de ofta står för det onda. I boken så finns det även kvinnor och män som framstår som sluga, elaka och oärliga. Vi ser kvinnan som lurade Hercule då hon var väldigt intresserad av poker och Hercule skulle genom sin kraft hjälpa henne att fuska. Detta gör han endast för hon säger sig veta var Henriette finns, i slutändan så försvinner kvinnan med pengarna utan att hjälpa Hercule. Vi har även elaka män som Sebastian Del Moro som nästan dödar Hercule då han tror att han har djävulen i sig. Han dömer inte heller ut de prostituerade då det finns någon som beskrivs positivt och annan som beskrivs på ett mer negativt sätt. Ett annat budskap är att kärleken segrar över allt. För trots Hercules stora hat mot alla som har gjort honom illa så vinner kärleken i slutet mot det hatet. Man ser också att efter alla tretton år som Hercule och Henriette är skilda från varandra så älskar hon honom även fast han är otroligt ful och hon är vacker. Några feministiska budskap hittar jag inte som är jätte tydliga. De kvinnor som finns med i boken har väldigt olika roller och det finns ingen ”typisk” roll för kvinnorna i boken. Dock så finns det ju en stereotyp att kvinnan i boken alltid ska vara otroligt vacker och skön vilket stämmer in på Henriette. (Dock så kan man också se det som att det är så Hercule beskriver henne. Detta behöver inte betyda att jag skulle tycka att hon var vacker...) Kvinnan ska också oftast ses som väldigt skör, ren och oskyldig. Enligt mig så stämmer inte detta in helt på Henriette. Samtidigt som hon utsätt av hemska saker så ger hon igen. Hon beskrivs inte heller som en typisk ”ren” kvinna då hon är född av en prostituerad och själv arbetar som det. Dock så är hon skör och utnyttjas för att män vill ha hennes kropp som prostituerad. Men en annan som också beskrivs som skör är Hercule. Han blir förtryckt för sitt annorlunda utseende och man kan läsa om hur han blir sårad och gråter ett flertal gånger i boken. På detta på tagliga sätt är inte Henriette lika skör. Hercule blir utsatt för sitt fula utseende och Henriette blir utsatt för sitt vackra utseende.
SvaraRadera3. A)
Hercule Barfuss- Huvudpersonen som är väldigt utsatt pga. Sitt utseende. Han är känslosam och beskrivs som väldigt ful. Dock väldigt klok och talangfull. Som god är han maktlös men som ond har han mycket makt.
Henriette Vogel- Beskrivs som en vacker gudinna (kanske just för att Hercule ser henne så) Har ingen makt och blir utsatt av män för att de vill ha hennes kropp.
Barnaby Wilson- beskrivs också som ful (då han endast har ett öga) dock så är han inte lika känslosam som Hercule. Han är väldigt självständig och har en viss makt över sitt egna liv. En god person.
Julian Schuster- Utseendet framgår inte. En god person som går efter vad som är rätt moraliskt samtidigt som han följer gud ord. (även fast han ifrågasätter gud ibland.) Har en makt över sitt liv.
Sebastian De Moro- En väldigt ond person som inte är klok men som har mycket makt.
Vastestierna- En girig kvinna som ljuger och är grevinna. Har ingen stor del i bokens händelse.
Johannes Langhans- En väldigt ond man som har makt.
Aurelio Rivero- är en väldigt ond man med mycket makt. Beskrivs som intellektuell och är starkt troende.
B)
SvaraRaderaMan märker ganska snabbt att det är männen som står för makten. Aurelio, Johannes, Sebastian, Julian men även Barnaby och Hercule (senare i boken) har makt. De som har minst makt av dessa är först Hercule sen Barnaby och sen Julian. Dessa tre är även de goda, mer känsliga personerna. Däremot så beskrivs Aurelio, Johannes och Sebastian som riktiga män. De har fler typiska manliga egenskaper och har mer makt. Medan Hercule inte alls är en typisk man eller har typiska manliga egenskaper så har han även mindre makt. Kanske är han närmare kvinnorna än de andra och har därför mindre makt? Vastestierna finns med endast ett kapitel av boken men hon lever egentligen i underkastelse spelet. Hon styr inte över någon annan och har ingen makt. Något som styr henne är istället pokern. Hennes öde vilade också i mäns händer. Först hade hon förlorat allt hon ägde till en man och sedan var det en man (Hercule) som hjälpte henne att få makten tillbaka då hon inte kunde göra det själv. Jag tror inte att Carl-Johan Vallgren tänkte på detta när han skrev boken men om man tittar närmare så kan man hitta stereotyper även i denna bok, dock är det inte väldigt tydligt.
C)
Det är flera i boken som blir utsatta på olika sätt. Men förövaren är alltid en man. Om man ska titta på de utsatta så kan man snabbt komma fram till att kvinnan blir utsatt för att hon är en kvinna. De prostituerade blir utsatta av män och det blir även Vastestierna och Henriette. Medan männen som blir utsatta i boken blir det för att de är vanskapta, de är annorlunda och fula. Så alltså för att en man ska bli utsatt så hittar man svagheter medan kvinnan blir utsatt just för att vara kvinna. (Som om det skulle vara en svaghet i sig.) Henriette blir räddad av en man som måste rädda henne då hon blivit utsatt av andra män och som jag skrev tidigare så var det samma sak för Vastestierna. Hos kvinnorna i boken så ser man inte häller någon speciell heder, istället för att tänka två sekunder då Henriette faktiskt är gift så vill hon kyssa Hercule. Medan Hercule flera gånger får dåligt samvete över vad ge gör mot Henriettes man. Mannen som skar av bröstet på en av de prostituerade har även en hjälpreda. Denna flicka blir utsatt för mannens övergrepp. Man kan även läsa om hur mannen inte tidigare tänkt på att han kan utnyttja henne på deras vind, då skulle ju ingen höra. Flickan säger inte heller ifrån så tanken att döda henne kommer också upp i denna mans tanke. Denna flicka kan alltså inte säga ifrån eller stå upp för sig själv. Mannen styr hennes framtid och även om hon ska leva eller inte.
4. Relationerna mellan en man och en kvinna är i denna bok väldigt extrema. Då de flesta kvinnorna i boken är prostituerade och detta jobb i sig går ut på att bli utnyttjad av en man. Samtidigt så ser man Hercule mer svag då han har sina handikapp än vad man kanske skulle göra om han inte hade det. I boken så hinner man inte häller läsa så mycket om Hercules och Henriettes faktiska relation förutom när de är små barn. Den mesta av tiden i boken är de inte med varandra. Ofta förklarar Hercule Henriette som otroligt vacker, att hon är den enda kvinnan, den vackraste dikten och stycket. När de senare möts igen så älskar även Henriette Hercule. Men detta har vi egentligen sett i många sammanhang se t.ex. ”skönheten och odjuret”. Även Afrodite, den vackraste gudinnan i grekisk mytologi väljer att vara tillsammans med Hefaistos som är den fulaste guden, dessutom skulle han varit halt. Så mannen vill ha kvinnan för henne utseende och kvinnan vill ha mannen för att… kärlek övervinner allt? men hur hade det då sett ut om det var tvärtom? En otroligt vacker man är tillsammans med ett fult kvinnotroll. Det har vi däremot aldrig hört om. I boken så ser man även hur männen har makten och detta speglar sig i väl i vårt samhälle. Även fast vi i Sverige framställer om som jämställda så kan man inte komma ifrån att en stor del av majoriteten av de som har makt även i Sverige är män. Själva tanken att en man ska tjäna en enda krona mer pga. Hans kön, inte hans initiativtagande, eller kunnighet är helt absurd. Männen med mest makt i boken är även högt uppsatta i kyrkan och än idag så ifrågasätter man om en kvinna kan vara präst eller inte…
SvaraRadera5. Man ser att de som har makt i boken är alla män och att kvinnornas liv beror på männens handlingar. Jag märkte också i boken att de som blir utsatta är kvinnorna och Hercule som ska ses som ”vanskapt”. Ingen av dessa två är egentligen en anledning till att trycka ner någon. Men Hercules svaghet är alltså hans yttre och kvinnornas svaghet är att de är kvinnor. Kvinnorna handlar väldigt instinktivt medan männen ändå tänker efter, diskuterar och funderar. I boken så finns det en man som dödar en kvinna, våldtar en och planerar att våldta och döda hans hjälpreda. Denna man har väldigt mycket makt även fast man beter sig på detta sätt. Kanske var denna en medveten tes från författarens håll då han likt Machiavelli visar hur morallös man måste vara för att få riktigt mycket makt? När jag läste boken så tyckte jag att det var så vackert att Henriette älskar Hercule oavsett hur han ser ut. När jag sedan tänkte på det så har jag inte ändrat uppfattning men jag kom fram till att man sett detta i flera olika verk. Men vi har aldrig sätt ombytta roller, att mannen skulle vara den vackra och kvinnan den fula. Dessa stereotyper som jag kommit fram till ur boken finns även i vårt samhälle. Redan när vi går på dagis så lär sig fickorna att vara med tysta då pojkarna tar mer plats. Även i vuxenlivet så tar männen mer plats. Männen tjänar mer i lön år 2013 i Sverige även fast vi ska leva i ett av de mest jämställda länderna i världen.
6. Det är väldigt intressant att se dessa två punkter mot varandra. Dock så tror jag inte att Carl-Johan medvetet tänkte på att han skulle visa något speciellt stereotyp av kvinna eller man. Och som jag sa förut så syns det inte häller tydligt några speciella könsroller, det är först när man verkligen fördjupar sig i individernas personligheter som man ser skillnader. Det som jag tror att han istället medvetet lade tyngd på var att inte döma något efter ens yttre och att kärleken är starkare än allt. Dock så är det alltid roligt när kvinnorna tar mer plats och inte bara står för det vackra eller rara. Jämställdheten står ju främst för att man inte ska behöva ha på sig den där masken som Hercule har på sig. Att kvinnor måste ha en mask som ser ut på ett sätt och mannen ska ha en mask som ser ut på ett annats sätt. Jämställdhet är att man utan mask ska få vara som man vill utan att det finns några regler för hur en kvinna eller man ska bete sig. Det är även viktigt att tänka på hur egentligen könsrollerna ser ut för kvinnor. Så att vi kvinnor inte tar på oss masken, vänjer oss vid den, accepterar den och sedan tror att det är så vi ser ut.
SvaraRadera